Behovet att skriva och gömma det i skrivbordslådan

Det är en släktkrämpa, detta att skriva, avsikten med skrivandet är väl lite dunkelt ibland men skriver gör vi.

För ohyggligt många år sedan gick jag kurser i skapande svenska och där fanns det kurskompisar, i synnerhet en. Sanna. Hon kunde skriva hon och det gör hon än.

Men hon publicerar inget.

Syrran skriver om prokrastinering, dvs konsten att skjuta upp. Hon uppmanar mig att sammanställa mina texter till en bok.

(Brr, avgrunder öppnar sig och jag tar ett steg tillbaka och trycker mig mot en bergvägg och kommer inte någonstans.)

Men jag fortsätter att skriva, i smyg. Syrran uppmuntrar och puffar, Sanna uppmuntrar och uppmanar och jag grälar ganska eftertryckligt på henne. Publicera dina dikter, världen behöver dem!

MailVäninnan Margareta skriver dagbok, För då får jag gnälla utan att bli motsagd, säger hon. Även hon uppmanar, mina mail till henne under ca tjugo år har jag sparat, i alla fall de flesta under senare år.

Varför publicerar vi inte det vi skriver om det nu är så himla bra? Sannas dikter, klara som septemberluften, mina irrfärder i arbetsmarknaden, och alla andra skrivande människor.

Mitt spontana motfråga blir naturligtvis; varför skulle jag göra det? Och varför gör jag det inte?

Är det rädslan att blotta sig? Nje. Rädslan för kritik? Nja. Rädslan för att bli utskrattad? Ja troligen.

Allt skitprat jag hör om andra gäller kanske mig själv när jag vänder ryggen till.