söndag 5 april 2020

Sånt man gör i karantän

Jag har all förståelse för att det kan vara ohyggligt tråkigt att sitta i karantän i en trång lägenhet om man inte har vanan att sysselsätta sig själv.

Mitt problem är det motsatta. Nu när alla möten och inställda så kan jag lugnt bänka mig vid spinnrocken och lyssna på en konsert på internet, Dråm i ex om man står ut med säckpipa.
Eller också kan jag ta ett tag i UFOhögen (unfinished objekt)



Eller tälja klart skytteln som jag ska ha till bandvävarna.


Eller tvätta leicesterullen som väntat länge eller jämtlandsullen och karda alltihop


Eller sticka klart ärmarna som ska sitta på det fina tyget som ska bli tröja


Men inte ska jag börja med något nytt som t ex att sticka en tröja till barnbarnet


Och inte ska jag sätta upp en ny väv heller fast det vore kul att väva plädar eller sjalar kanske.

Men jag bör ju ta en promenad varje dag, älvrundan är ganska fin även om det bara blir 3-4000 steg och så kan jag ju titta på våran egen lilla guldbro,.



Jag blir uppenbarligen stressad av så mycket fri tid, jag vill passa på att göra nya roliga saker men nu har jag kommit fram till att jag skärpa mig och avsluta allt jag påbörjat. Tänk så mycket belåtenhetshormoner jag kommer att producera sen!

Men jag har kommit på en strålande idé, också jag har gjort en låda som jag skrivit HandarByte på, ganska snart fick jag byta till en större låda. Förhoppningsvis finns det någon som vill ha en nästa färdig jacka och någon som vill ha en halvfärdig stickad tröja i rött, orange och lila mm.
Man vet ju aldrig.

 Uppdatering. Fröken Slöjd ville veta mera om mitt skåp.

Jag fick det av en väninna som skulle tömma ett hus. Det får plats en hel del i skåpet. I lådorna finns det saxar och tänger mm, på hyllorna är det lådor med trådrullar, och UFOn längst ner till vänster står overlocken.  Rätt som det är behöver jag snygga till och då lyfter jag upp symaskinen på hyllan och skjuter in det (alldeles för) lilla arbetsbordet och simsalabim!

söndag 29 mars 2020

Tappat bort, totalt försvunnet

Man tappar bort saker
Det blir lätt så när man först tömmer ett kök och sedan ska återställa ordningen på ett nytt sett. Men brickorna var helt försvunna, och några skärbrädor.
Hade jag gett bort brickorna? skärbrädorna var det absolut ingen som skulle vilja ha men kanske någon skärbräda förirrat sig till hyvelbänken. Nej
Kvartslitermåttet var också borta
Nåja, brickor hör inte till livets nödtorft och skärbrädor blir det av sig själv när man bygger om.

Plötsligt slog att jag envisats att få praktiska och utrymmesbesparande förvaringsutrymmen.
Snickarna muttrade lite men jag fick som jag ville – och glömde det. Otacksamt.


tisdag 17 mars 2020

Renovering och sprit

När man har bott i ett hus tillräckligt länge blir det dags för renovering, men det funkar ju ändå, ett tag till. Hur länge är "ett tag till"? Ca 20 år i vårt fall + 20 år.

Vi har bott i huset sen 1980 och nu var det alltså dags.
Med spisen i ena hörnet och diskbänken i motsatt hörn och en bakungsmur på fyra kvadratmeter i rummet så var det lite svårmöblerat.

När vi skulle flytta in i den här lilla stugan och bygga till så ritade jag ett ganska praktiskt kök. Dåvarande stadsarkitekt tyckte att det var opraktiskt och ritade så att det blev praktiskt att bygga, inte att sköta. Sen dess har jag varit skeptisk mot arkitekter.

Nu är det löst, vatten nära spisen spar många steg. Jag trodde inte att det var tillåtet men visst är det det.
Det är t o m lag på att det ska finnas en "utslagsho" vid spisen. "Så du inte snubblar på barnbarnet när du ska hälla av potatisen" sa snickaren.

Vi började med golvet för det skulle dras vatten- och avloppsrör.  Det var ett pyssel.
Men rörmokaren var snabb, skicklig och trevlig.

Sen spikade vi tillbaka golvet och pluggade kvisthål och golvsliparen kom.

Ingen modehylla här inte
Tyvärr hade han inte med sig såplut så det räckte till hela golvet för virket var så torrt, sa han. Trä är torrt på vårvintern sa jag. Vi fick inte gå på köksgolvet på hela helgen och blev därmed avstängda från vardagsrummet, med både tv och whiskey till makens förtret.

Sen kom trevliga snickaren och hans kompis med alla skåp. Numera behöver jag inte gå ner på alla fyra och famla in i ett mörkt skåp för att få fram en bunke. Vilken grej! Jag drar ut en låda Tada! där är allt jag behöver överskådligt och praktiskt. Om jag vet vilken låda jag stoppat det i alltså.

Numera är det ett litet skafferi bakom muren, det har jag också längtat efter.

Snickaren hade ritat in en rundad hylla på sidan av ett skåp, "för det är ju sånt som folk vill ha". En dammsamlade opraktisk hylla, en sån som det brukar stå en skål citroner på. Men det blev problem för på den stora bakugnsmuren fanns en sotlucka som man måste ta hänsyn till. Jag föreslog en fällklaff istället och problemet var löst

Sen kom kakelsättaren. Han klämde upp kaklet småspringande och pratande.
Sen kom elektrikern, men hade råkat få med sig fel grejor. Han kom igen nästa dag och hade inte tid att göra klart. Nästa dag ville han ta nya mått. Nu ska han komma när materialet han beställt kommit.  Tills vidare blir det mindre seriösa klämlampor.

Skafferi är bra
Men nu drog coronavirus fram över landet och det är tydligen av nöden att handla toapapper, och jag som trodde det var luftvägarna som drabbades.

Handsprit ska man också ha. Eftersom det är slut i affären så får man leta på ett recept och göra det själv. Sprit ska man ha i. Plötsligt kom jag ihåg hur det var när vi renoverade första gången.
Rörmokaren var här och frågade plötsligt var apparaten skulle vara. Apparaten??? jag som är uppvuxen i ett mycket nyktert hem var ganska frågande inför detta. Rörmokaren ville veta var apparaten skulle stå för han tänkte det var praktiskt att dra ledningar till kylningen när han ändå var på plats. Husbehovsbränningen hade nog inte upphört helt här ute i skogsbrynet.
Det ska inte vara nån apparat här, sa jag. Rörmokaren muttrade ogillande och jag fick rykte om att vara byns satkärring.
Och nu sitter jag här utan sprit.
Men det går ju lika bra med tvål och vatten.


söndag 22 december 2019

Gran, typ jul.

Det ska vara julgran i år, hämtad i skogen. Barnbarnets föräldrar vill ha det så.

Det blir alltså inte granen som står bakom dasset i fäboden, den har blivit för stor. Förra året var vi ensamma på julen och ingen av oss orkade riktigt med det där med julgran. Men efter jul kom de tämligen vuxna barnen hem och jag tyckte att vi borde ha vara slags gran. Det blev det i all hast i skymningen och det syns ju. Granarna här i bygden är ganska magra och ämliga.



Annat blev det när en av kvinnorna i Mora Hemslöjdens Vänner fick syn på en virkad julgran från sina hemtrakter, Schweiz. Sån ska vi göra! sa hon och fick fart på en väldig massa kvinnor i Dalarna med omnejd.

Det blev ganska många mormorsrutor över, jag föreslog att hon skulle ta itu med klockstapeln men då backade hon.

Men våran julgran då? nja, jag prövade att bygga en alternativ gran med lite fiberfästen till spinnrockar men det blev bara spretigt.


Och vad är ett fiberfäste, jo (och nu börjar det bli riktigt intressant) Det är den pinne som man sätter linet eller ullen på när man ska spinna. Den långa pinnen i mitten sätter man i förklädesbandet på vänster sida och lutar mot armen och spinner på slända medan man vallar djuren i skogen. Distaff kan det också heta, eller herkull på svenska. De vinklade fiberfästena sätter man på spinnrocken och de är egentligen ganska opraktiska, det går lika bra att ha linet i knät eller kardrullen i handen.

Det sägs att det behövs 10 spinnerskor för att försörja en väverska med garn. Vid arkeologiska utgrävningar har man analyserat trådar och garn och konstaterat att den kvalitén man hade på vikingatiden kan man inte göra nu. Det var Skandinaviens textila guldålder.
Apropå julgranar då.

Hur det går med våran julgran ber jag att eventuellt få återkomma med.



Nja, det gick ju sådär, –Skogsvårdande insats säger maken. Och nog är det så, men den är helt enligt familjens grantraditioner både mager och sned. 

Dessvärre kan jag inte kommentera eventuella kommentarer, på min egen blogg!! Så jag ber om ursäkt för tystnaden, ska försöka reda ut vad som har hänt.

Gott nytt år

onsdag 7 augusti 2019

Fiber, dvs lin

Huvudsaken man nördar med nåt, jag är fortfarande fast i fiber och då menar jag såna man kan göra tråd av, som man kan göra kläder av, t ex.

I sommar har jag roat mig med två kurser, en kurs veckokurs på Sätergläntan och en i Orsa med åtta träffar under sommaren där kunniga Ursula lär oss odla lin. Det ska sås tätt och när man skördar linet ska det ryckas upp med roten, det är inte svårt. Sedan ska linet torka därefter rötas på land eller i vatten och torkas igen, bråkas, skäktas, häcklas och spinnas. Därefter kan man väva.

Men om man ska odla lin för att göra kläder så får man ju planera lite. En 100 kvm stor åker kan ge 60 kg linhalm som kan bli 3 kg oblekt lin och 3 kg linblånor. Av det kan man väva 10 meter linnelärft och av det kan man sy 3 särkar. Drängen brukade få använda särkarna först så dom blir lite mjukare.

Men jag tar det lite grundligare, från början så ni vet nu när vi ska bli mera självförsörjande. 


Ursula rycker linet på vår lilla åker i Orsa


Man ska hänga upp det luftigt, annars möglar det

Här åker förra årets lin i Oreälven för rötning i ca 14 dagar


Nu är vi på Sätergläntan i Insjön, jag har ett handmått linhalm som jag ska bereda. I brist på tändsticksask använde jag en sko storlek 39 som jämförelse


Här har jag bråkat linet, dvs knäckt skalet på stråna. Dammigt och skräpigt. Nu ska det skäktas, dvs man föser bort skräpet med en stor träkniv


Nu har jag häcklat fibern, det är när man drar över de vassa spikarna. Det blir mycket blånor

 Fibern har monterats upp på fiberfästet

 Nånstans ska väl solglasögonen sitta

Det tar nog ett tag innan jag får ihop till en skjorta, det är nog lite enklare med ull.

tisdag 14 maj 2019

överflödet

Länge sen sist, förlåt.
Det är mycket nu. Förkylningar som ska skötas och det obligatoriska vårstädningen.
Men det där med städningen blev ju problem direkt.
Jag drog ut en byrålåda och undrade vad det var i den proppfulla lådan. Löpare, bordslöpare. Sånt använder jag ju inte numera. Några, de längsta har jag klippt i lagoma bitar och sytt gästhanddukar av. Men glömmer att hänga fram dom.

Det är bara hälften
Nästa låda var lika proppfull, den innehöll dukar, stora dukar, två-tre meter långa. Fina dukar i linne och vita damastdukar. Inte använder jag sånt numera. Inte ens den damastduk jag vävde på vävutbildningen 1966 har varit på bordet en enda gång. Men inte kan jag göra mig av med den inte!

Dom vita linnedukarna gjorde sig inte så bra på bild
Nästa låda var sjalar och handledsmuddar, handledsmuddar kan man ge bort, speciellt de som jag spunnit garnet till och stickat. Men alla har ju muddar, det är sånt man ger bort. Sjalarna däremot kan nog hitta nya användare hos mina invandrade vänner.

Här ska sorteras


Jag gick till garderoberna, proppfullt. Men det blir ingen bild för det är bara gråsvart. Konstigt nog har jag inget att ta på mig och nu i maj krockar vinter- och sommarkläder. Jag lade undan lite yllekläder för ett par veckor sedan, sen kom kylan så dom åkte fram igen.
Jag försökte köpa en ny blus häromdagen i naturmaterial. Fanns inte. De där polyesterfälten i Asien måtte gå väldigt bra för att inte tala om akrylfåren. Nejtack.

Egentligen behöver man inte mycket, och det är ju lite kluvet att sitta och bläddra i Vävmagasinet och bli inspirerad att väva dukar/mattor/gardiner/ eller spinna mera garn och sticka ännu mera muddar/tröjor/sockor. Och lik förbaskat gör jag det.

Behovet av att vara kreativ överstiger behovet att äga och många gånger överstiger kreativiteten den konstnärliga förmågan och då är det väldigt bra om Kritiska Kritikern träder in och hindrar en från att visa upp vad man åstadkommit.

fredag 2 november 2018

Nörderi forts. Att spinna ull

Det behövs tydligen November för att bloggarna ska komma igång.

Jag har varit på kurs, gravt nördig, att spinna ull på stödd slända. Lätt var det inte men ganska trevligt och jag fick till det till slut. Och inte nog med det, vi fick lära oss att spinna och tvinna på samma slända.
När man spinner på stödd slända har man alltså inte sländan hängande i garnet som man brukar se på diverse bilder. Sländan vilar i en skål. Fördelen är att man inte tappar sländan och dessutom kan garnet bli fluffigare och det är ganska bekvämt.

Nu är frågan åt vilket håll nörderiet ska gå. Man kan naturligtvis ha väldigt tjusiga (och dyra) sländor i ädelträ och man kan spinna på en träpinne. Självklart är det en njutning i att ha vackra redskap men den tekniska skickligheten måste finns hos maskinisten.

På kursen hade vi ullprovning. Vi fick varsin godispåse med fem olika fibertussar i. så gällde det att avgöra vad det var, hur man skulle göra sig med det, kamma eller karda eller inget alls och hur det skulle spinnas. Det var lärorikt.


Det här är min slända, den ligger i en saltskål, tror jag. Den är lite för kort och tjock ansåg sakkunskapen men jag anser att det är don efter person.


Korgen jag fick av svägerskan passar perfekt.


 Men så var det det där med flockbeteendet, man vill ju gärna ha flera så istället för att köpa en slända för tusenlappen så  åkte jag hem och körde en sushipinne i pennvässaren och satte på en träkula.


Surt sa räven


Sen är det bara att spinna. Förr eller senare får jag frågan vad jag ska med allt garn till, tja, vad gör folk med alla korsord de löst? T ex.

Och jag har svarat på kommentarerna men de publiceras inte, vad har jag gjort för fel nudå?


måndag 27 augusti 2018

Om att spinna ull och befinnas vara nörd.

Jag är nörd, erkänner utan omsvep. Det är nåt märkligt med att spinna ull,  det är meditativt, man blir lugn.

För några år sedan halkade jag in på en spinnkurs, sen var det kört. Det första ullsnöret var inte vackert, numera spinner jag faktiskt garn, det har blivit bättre men inte riktigt bra.
Däremot har jag börjat fundera på hur det gick till förr.
Naturligtvis är jag glad att jag inte leva på vikingatiden och ska spinna garn till ett segel. T ex.

Att knacka ihjäl ett djur och göra ett skinn var möjligen enklare än att klippa får, karda, spinna. väva ett tyg och sy ett plagg av.
Först spann jag på spinnrock, jag köpte en gammal spinnrock, hittade tre på uthusvinden (?!). Svågern var på auktion och hade hört talas om att jag spann och kom med en spinnrock till. En spinnrock stod på ett loppis och var väldigt blå och söt, den fick följa med hem. En kopia av en 1700-tals spinnrock kunde jag inte motstå och kvinnan som sålde den skickade med en bunt sländor av pur entusiasm. Tack. Sen var det kört på sländfronten också.
Jag ordnade lite kurser och blev av med några spinnrockar.

Innan spinnrocken fanns så spann man på man slända

 
En del har tyngd i botten, dom trivs jag bäst med


Men den här med marmortyngden är för tung, känns nästa död att spinna med


Den här är topptyngd, dvs haken sitter i toppen


en del har metallkrok


några har alldeles slät spets, då lägger man ett halvslag runt spetsen, som den turkiska sländan.
Det är en fiffig uppfinning, när man är klar med spinnandet drar man ur långa pinnen, sedan den ena i krysset och sist den andra och vips så har man ett färdigt nystan som man kan tvinna tvåtrådigt av.


Stödd slända hänger inte i luften som de andra utan vilar i en kopp. Historien kring den stödda sländan och hur man använder den vet jag inte, dock äger jag en, den var så fin och välgjord. Men snart vet jag för i oktober ska jag gå en kurs  på Sägergläntan. 

Och ja, det går att sticka sig på en slända.

Naturligtvis gick man och spann om man inte stickade men var hade dom ullen när dom gick i skogen och vallade korna/fåren/getterna. Jo på en distaff fast på ren svenska heter det herkul, dom var långa, även en meter men när spinnrockarna kom kapade man av dom och satt den fina pinnen i spinnrocken.


En sån här alltså. Men det är nästa nördgrej och hittar du en sån här på loppis eller fånga den, den har historia, men det ska jag inte ta nu för det är nästa nördgrej.

 En slända till, bottentyngd

och en slända till, topptyngd

och ytterligare en, fast det veti17

en till topptyngd

och en bottentyngd

 En till bottentyngd

en i fina korgen som jag fick av svägerskan

och en fin blå

Nej jag samlar inte på sländor, det bara blev så.