Gran, typ jul.

Det ska vara julgran i år, hämtad i skogen. Barnbarnets föräldrar vill ha det så.

Det blir alltså inte granen som står bakom dasset i fäboden, den har blivit för stor. Förra året var vi ensamma på julen och ingen av oss orkade riktigt med det där med julgran. Men efter jul kom de tämligen vuxna barnen hem och jag tyckte att vi borde ha vara slags gran. Det blev det i all hast i skymningen och det syns ju. Granarna här i bygden är ganska magra och ämliga.

Annat blev det när en av kvinnorna i Mora Hemslöjdens Vänner fick syn på en virkad julgran från sina hemtrakter, Schweiz. Sån ska vi göra! sa hon och fick fart på en väldig massa kvinnor i Dalarna med omnejd.

Det blev ganska många mormorsrutor över, jag föreslog att hon skulle ta itu med klockstapeln men då backade hon.

Men våran julgran då? nja, jag prövade att bygga en alternativ gran med lite fiberfästen till spinnrockar men det blev bara spretigt.

Och vad är ett fiberfäste, jo (och nu börjar det bli riktigt intressant) Det är den pinne som man sätter linet eller ullen på när man ska spinna. Den långa pinnen i mitten sätter man i förklädesbandet på vänster sida och lutar mot armen och spinner på slända medan man vallar djuren i skogen. Distaff kan det också heta, eller herkull på svenska. De vinklade fiberfästena sätter man på spinnrocken och de är egentligen ganska opraktiska, det går lika bra att ha linet i knät eller kardrullen i handen.

Det sägs att det behövs 10 spinnerskor för att försörja en väverska med garn. Vid arkeologiska utgrävningar har man analyserat trådar och garn och konstaterat att den kvalitén man hade på vikingatiden kan man inte göra nu. Det var Skandinaviens textila guldålder.
Apropå julgranar då.

Hur det går med våran julgran ber jag att eventuellt få återkomma med.

Nja, det gick ju sådär, –Skogsvårdande insats säger maken. Och nog är det så, men den är helt enligt familjens grantraditioner både mager och sned. 

Dessvärre kan jag inte kommentera eventuella kommentarer, på min egen blogg!! Så jag ber om ursäkt för tystnaden, ska försöka reda ut vad som har hänt.

Gott nytt år

Fiber, dvs lin

Huvudsaken man nördar med nåt, jag är fortfarande fast i fiber och då menar jag såna man kan göra tråd av, som man kan göra kläder av, t ex.

I sommar har jag roat mig med två kurser, en kurs veckokurs på Sätergläntan och en i Orsa med åtta träffar under sommaren där kunniga Ursula lär oss odla lin. Det ska sås tätt och när man skördar linet ska det ryckas upp med roten, det är inte svårt. Sedan ska linet torka därefter rötas på land eller i vatten och torkas igen, bråkas, skäktas, häcklas och spinnas. Därefter kan man väva.

Men om man ska odla lin för att göra kläder så får man ju planera lite. En 100 kvm stor åker kan ge 60 kg linhalm som kan bli 3 kg oblekt lin och 3 kg linblånor. Av det kan man väva 10 meter linnelärft och av det kan man sy 3 särkar. Drängen brukade få använda särkarna först så dom blir lite mjukare.

Men jag tar det lite grundligare, från början så ni vet nu när vi ska bli mera självförsörjande. 

Ursula rycker linet på vår lilla åker i Orsa

Man ska hänga upp det luftigt, annars möglar det

Här åker förra årets lin i Oreälven för rötning i ca 14 dagar

Nu är vi på Sätergläntan i Insjön, jag har ett handmått linhalm som jag ska bereda. I brist på tändsticksask använde jag en sko storlek 39 som jämförelse

Här har jag bråkat linet, dvs knäckt skalet på stråna. Dammigt och skräpigt. Nu ska det skäktas, dvs man föser bort skräpet med en stor träkniv

Nu har jag häcklat fibern, det är när man drar över de vassa spikarna. Det blir mycket blånor

 Fibern har monterats upp på fiberfästet

 Nånstans ska väl solglasögonen sitta

Det tar nog ett tag innan jag får ihop till en skjorta, det är nog lite enklare med ull.

överflödet

Länge sen sist, förlåt.
Det är mycket nu. Förkylningar som ska skötas och det obligatoriska vårstädningen.
Men det där med städningen blev ju problem direkt.
Jag drog ut en byrålåda och undrade vad det var i den proppfulla lådan. Löpare, bordslöpare. Sånt använder jag ju inte numera. Några, de längsta har jag klippt i lagoma bitar och sytt gästhanddukar av. Men glömmer att hänga fram dom.

Det är bara hälften

Nästa låda var lika proppfull, den innehöll dukar, stora dukar, två-tre meter långa. Fina dukar i linne och vita damastdukar. Inte använder jag sånt numera. Inte ens den damastduk jag vävde på vävutbildningen 1966 har varit på bordet en enda gång. Men inte kan jag göra mig av med den inte!

Dom vita linnedukarna gjorde sig inte så bra på bild

Nästa låda var sjalar och handledsmuddar, handledsmuddar kan man ge bort, speciellt de som jag spunnit garnet till och stickat. Men alla har ju muddar, det är sånt man ger bort. Sjalarna däremot kan nog hitta nya användare hos mina invandrade vänner.

Här ska sorteras

Jag gick till garderoberna, proppfullt. Men det blir ingen bild för det är bara gråsvart. Konstigt nog har jag inget att ta på mig och nu i maj krockar vinter- och sommarkläder. Jag lade undan lite yllekläder för ett par veckor sedan, sen kom kylan så dom åkte fram igen.
Jag försökte köpa en ny blus häromdagen i naturmaterial. Fanns inte. De där polyesterfälten i Asien måtte gå väldigt bra för att inte tala om akrylfåren. Nejtack.

Egentligen behöver man inte mycket, och det är ju lite kluvet att sitta och bläddra i Vävmagasinet och bli inspirerad att väva dukar/mattor/gardiner/ eller spinna mera garn och sticka ännu mera muddar/tröjor/sockor. Och lik förbaskat gör jag det.

Behovet av att vara kreativ överstiger behovet att äga och många gånger överstiger kreativiteten den konstnärliga förmågan och då är det väldigt bra om Kritiska Kritikern träder in och hindrar en från att visa upp vad man åstadkommit.