tisdag 24 juli 2012

Kunskaper som försvann

Ålderdomliga hjälpmedel


Nej de försvann inte, de användes inte längre men kunskapen finns ju kvar. Möjligtvis hamnar den på museum, som flottningen t ex.
Häromdagen ringde en man som tänkt åka till Siljansfors skogsmuseum, problemet var att ha inte fick in Siljansfors skogsmuseum på sin GPS.
Det är 17 km på väg 45 från Mora mot Malung fick turisten veta.  Men han var ändå osäker och undrade förtvivlat Finns det ingen koordinat?
Sommargrannen frågade om något geografiskt och Pensionären tog fram en karta och sommargrannen fnissade, Papperskarta!
Någon av ungarnas kompisar serverades glass med chokladsås och förvånades över att man kan göra chokladsås själv!
En bekant ungkarl frågade undrande om jag verkligen lagade all mat från grunden. Nej jag slaktar inte gris och odlar varken potatis eller vete.
Avancerat tekniskt hjälpmedel vid matlagning

Listan på kan göras lång.
Vi behöver inte veta hur man gör när man tvättar i sjön, vi behöver inte den kunskapen längre, tack och lov.
Men allt det där andra, som att sy i en knapp eller laga en fåll som släppt, det hör väl ändå till den egna personliga servicen. Och laga mat, baka bröd, kanske sylta och safta något lite i alla fall. Fast det senare är kanske överkurs.
Att läsa karta och använda kompass kan väl också vara bra att kunna.
Och klara sig en lång stund utan elektronik.
Kan vi det längre?

19 kommentarer:

  1. Detta har jag också förundrats över en del, även om jag väl tillhör den skaran som sitter klistrad framför en skärm större delen av min vakna tid.

    Jag har exempelvis noterat hur folk i Stockholm, som bott där ett bra tag, fortfarande inte vet hur man hittar från ett ställe till ett annat utan SL:s hjälp. Att det exempelvis tar ungefär lika lång tid att gå mellan Tekniska Högskolan och Rådmansgatan som att åka tunnelbana samma sträcka, det finns liksom inte på deras mentala karta.

    De enda gånger de verkar titta på en karta numera, är när de tar upp sin smartphone och blint följer hur den tycker att de ska gå. Det är lite intressant, och samtidigt läskigt, hur pass låsta folk är till sina telefoner numera.

    SvaraRadera
  2. Alltså, det är ju lite känsligt det här. För oss dysdirektiker är ju de olika handikapphjälpmedlen helt oumbärliga. Papperskarta går bra. Plus kompass, jättebra. GPS eller mobil med karta: lycka!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Problemet med papperskartor är att det oftast är en massa hus eller natur i vägen när man väl ska använda dom.
      Undrar om vi aldrig kommer att hitta nya ställen nu när vi inte går vilse. Dvs inte jag, i brist på fungerande mobil.

      Radera
    2. Det är klart att det finns folk som är i behov av såna här prylar som handikapphjälpmedel. Jag tror bara att det finns ganska många som är lata och inte bryr sig om att ens försöka ta sig fram på egen hand.

      Radera
    3. Visst, det är nog rätt bra att tänka själv ibland. Och kanske hitta nya saker.

      Radera
  3. Räknestickor är väl ett bekant redskap har jag för mig?
    Pappa kunde. Jag kan inte. Han försökte lära mig och jag fattade ingenting (högstadieåldern). Det var ju mycket lättare att knappa på dosan.

    Är det inte så? Att "vi som aldrig kunde" har svårt att förstå "kunskapen som går förlorad" enligt de som kan.
    Tills vi får nåt nördigt intresse, som att spinna t ex. Hur gör man? Varför gör man? Kan du, mamma? Nähä, kunde inte mormor heller? Huruvida mormorsmor kunde vet jag inte. Men antagligen kunde min farmor. Men hon är ju avliden sen nästan jag föddes.

    Och jag återkommer till en replik jag hörde om på radion för många år sen som fick mig att hisna.
    Reportern hälsar på hos en händig tant som lade på en linneduk på kaffeboret.
    Reportern frågar artigt om hon vävt den själv, och får svaret:
    "Jag har odlat den."

    Hepp! Känn på den ni! Men den har gett mig en längtan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Räknestickor är ett mysterium, brorsan samlar på såna, det är också ett mysterium.
      Spinna däremot är ganska naturligt, kanske rent av ett behov. Troligen blodtrycksänkande och allmänt hälsosamt precis som odling.

      Radera
    2. Jo det var det jag tänkte på, samlandet.

      Radera
  4. Oj, så vemodig man kan bli över allt som man kunde lärt sig av den närmast äldre generationen. Det som kommer först till mig som "träskalle" är all den kunskap om trä och snickeri som fanns i min fars släkt. Det fanns också träkunskap på min mors sida, mammas morfar var möbelsnickarmästare med egen verkstad och gesäller. Pappa försökte lära mig en del, men stod inte ut med mina valhänta försök i när jag var i tio-elva års åldern. Kunskap jag har kvar är i alla fall hur man hanterar en yxa, det lärde min morfar mig när jag var sju-åtta år. Likaså kan jag inte gå förbi en kratta som ligger med pinnarna upp. Farligt, sa morfar och vände dem. Det gör jag också

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nja, det är något skumt med själva pedagogiken, tror du jag kan något om släktforskning? Inte ett jota. Däremot vet jag att "jota" är det minsta tecknet i hebreiska. Det var någon som nämnde det i en bisats någon gång. Släktforskningen var det någon som försökte trycka in i min skalle, men då var den stängd. Det är det där med pedagogiken.

      Radera
    2. Njae, är det inte ett grekiskt i som heter så?
      Fast i och för sig är j-ljudet bara en litet kommatecken högt upp i hebreiskan.

      Ids inte leta referenser så här dags.

      Radera
    3. Nej, det är läggdags nu, natti

      Radera
  5. När jag gick i skolan ingick det några lektioner i terminen om orientering och att läsa karta och kompass. Jag lyckades aldrig hitta en station (?) och kompassen var och förblev ett mysterium. Jag kunde naturligtvis gå efter kompassriktningen men att orientera sig på kartan med kompassen var stört omöjligt. Jag såg fram emot dessa friluftsdagar med skräck, men brukade hänga på någon kompis så att jag inte kom helt vilse.

    Därför var jag inte särskilt glad när jag fick stipendium en termin i gymnastik (som ämnet hette då och som jag var mycket förtjust i) och det visade sig vara en handbok i orientering. Jag kan fortfarande komma ihåg hur besviken jag blev!

    Karta lärde jag mig att läsa då jag var bussguide på sällskapsresor för många, många år sen.

    På tal om ålderdomliga hjälpmedel - vem kommer inte ihåg stencileringsapparaten i skolan när man alltid blev blå om fingrarna och bläcket flöt ut över papperet ibland. Eller skrivmaskinen och tippexen...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Orientering, är inte det ett elakt sätt att försöka decimera klassen?
      Det är i sådana lägen jag ger upp direkt. Det är ingen idé jag försöker och jag förstår inte hur en del klarar av att vända på kartan och springa åt rätt håll ändå. Jag klarar eventuellt av att ta mig norrut.
      En handbok i orientering, det måste ha känts hånfullt,

      Radera
    2. På högstadiet hade vi orientering en gång per termin. Först antagligen ordentlig genomgång och sen en bana ut i vida skogen på friluftsdag.

      Tror inte det riktigt hänt mina barn. (På helt annan ort än jag.)

      Radera
  6. Vi körde hela vår roadtrip i USA med endast karta, sunt förnuft och någorlunda social kompetens ;) - det fungerade utmärkt. Med GPS hade charmen med att köra lite vilse, följa med kartan, stanna och fråga och "vända blad"-fest ju försvunnit. Nej, vi kör på karta!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vända-blad-fest låter som en bra tradition, det är ju märkligt att man så ofta befinner sig i skarven.

      Radera
  7. Kunskaper är bra och det gäller att ta tillvara på alla man kan komma över. De är dessutom inte så tunga att bära på. Det brukar dessutom bli bra när man kan använda sig av "gamla kunskaper" i kombination med ny teknik. Olika materials egenskaper är guld värda om man brukar kan kombinera det med dagens teknik.
    Kunskaper finns ju inom alla områden så vet man hur det går till att göra upp eld i ett så avancerat tekniskt hjälpmedel som en vedspis då klarar man att både laga mat och fixa kaffe även vid strömavbrott. En annan kunskap försökte jag härom dagen att föra vidare till nästa generation. Dottern var med ut i skogen för att plocka hjortron. Ett företag som man lär vara lite nördig för att ge sig på. Det kan bli rätt mycket trampande i myrar där man sjunker ner till halva stövelskaften så det suger rätt bra och tar på krafterna. Nåja, vi var tre som åkte. min broder och dottern så jag fick agera guid då jag varit ut och rekat dagen innan. När vi var på myren pratade jag med dottern om var bären eventuellt kunde växa. Som det verkade så var det läge i år att leta utmed sydligt liggande myrkanter där bären fått lite sol och värme samt skydd mot kalldrag från norr. Jodå, det stämde ganska bra den här gången men det var bara ett fel, bären var inte mogna ännu. ett och annat bär var ju moget så att man fick känna smaken och lusten att leta vidare. Efter någon timme var vi nöjda med att traska i myrarna så vi lämnade karten till senare eller någon annan plockare. Då det var osäkert om jag skulle kunna vara med på hjortronturen till helgen då vi räknade med att de skulle vara mogna så gällde det att de prickades in på kartan. Med tanke på att vi gått en ganska lång bit så visade jag brodern en annan väg att komma till samma ställe med bara några hundra meter att gå. Då knappade han in denna väg och plats på sin GPS som han hade i bilen och den nya tekniken var inblandad i kommande helgs plockande. Enkelt och behändigt hittar han tillbaka till samma plats. Det är bara en osäkerhetsfaktor i sammanhanget som kan fördärva helgskörden och det är om någon annan hittar dit före men det är sådant som inte ens nymodig teknik rår på.
    Pensionären

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hjortronmarmelad! Förresten, var det inte väldigt mycket björn och varg just där vid hjortronmyren?

      Radera