Nya kunskaper, eller dykdalbernas hemliga liv

Tänk bort ankarna (ankrarna?)

Mitt nya jobb är fullt av överraskningar

Idag försökte jag utforska lite saker, eller föremål som det heter i museisammanhang. Det har kommit ett nytt föremål, det hämtades häromdagen och ser ganska eländigt ut. Det placerades utanför en av museihallarna och bidar där sin tid.

Föremålet är sannolikt en dykdalb. Visst låter det som ett Rappakaljaord.

Smidet är slitet och rostigt 

Dykdalber användes inom timmerflottningen som förankring för länsar som i sin tur såg till att timret flöt dit det skulle och inte hamnade på stränderna.

Man tog en stor sten och förankrade änden av en stock i den och körde ut hela paketet på isen. När isen smälte sjönk stenen med stocken och den andra änden stack upp så man kunde förankra länsar i den, dykdalben.

Hur täljer man såna?

Kunde man inte sänka dyktalben med sten så tog man en stolpe och täljde till den (nåja) som en skruv och skruvade ner den i bottnen. 

Men på 60-talet slutade man med flottningen och då behövdes inte dykdalberna, men det var jobbiga att få upp dom så man sänkte dom istället. Man förankrade något tungt i toppänden (motsägelsefullt ord) och sänkte den också och blev därmed av med det problemet.

Tills nu.

Nu har fästanordningarna börjat rosta sönder och dykdalberna dyker upp igen, i alla fall med ena änden som ligger i vattenytan och är livsfarliga för båttrafiken.

Dykdalberna var placerade med 1-2 km mellanrum och där kan man vänta sig att de dyker upp.

Det är som det brukar vara, försöker man gömma undan problem så dyker de ändå upp förr eller senare.