onsdag 16 maj 2012

Sparris och framtidsplaner



Om man förstorar bilden och tittar noga så kan man ana
några magra bleka sparrisförsök
Att planera trädgård är inte lätt. Det ska vara snyggt, lättskött, miljövänligt och lättillgängligt. Och man ska tänka på framtiden.
Klimatet ställer till det, ett kallhål i zon 5-6 är ingen höjdare, mager sandjord gör det inte lättare. Morötterna blir som stoppnålar. Jag har slutat slåss mot naturen och inser att om jag ska ha en prunkande trädgård så får jag finna mig i rådande förhållanden. Alltså har jag beställt Peter Korns bok Odling på växternas villkor. Dyr, men det får bli vårens lyx.
Nässlor, rävrumpor och sparris trivs i sandjord har jag hört och jag planerade sparris. Nässlor och rävrumpor klarar sig själva. Och sparrisen har kommit upp!! Nu ska den visserligen växa upp och vissna ner i tre år innan man kan börja skörda så ni är välkomna 2014.
Det är väl lite korkat att plantera sparris när man är 60+ (vad? vem? jag?). 
Häromåret planterade jag en mycket liten ekplanta. Tanken var att jag skulle sitta i skuggan under den på min ålder. Nu når den mig till midjan så om den lägger på ett kol och jag blir uråldrig så kanske jag hinner med lite ekskugga.
Det måste ju vara en snygg kant, men vad och hur?
Nu ska jag bara leta på en hyfsad kantspets till senaste sjalen. Jag har ett garn som är silke/ull och funderar på om jag kan virka en snygg kant. Hm...

9 kommentarer:

  1. Det där med att odla på växternas villkor påminner mig om segling: Kämpa inte emot naturen, utnyttja dess kraft i stället! Låter som filosofi från någon indianstam...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, gammalt djungelordspråk, klokt. Och när jag tagit del av all den kunskap som finns i boken ska ni få se på prunk! Hoppas jag. Eller också får naturen ta hand om'et själv, och då vet jag hur det blir, mossa, nässlor, rävrumpor. En annan klok man sa att man får inte en bra odling enbart genom ogräsbekämpning, man måste gödsla lite också. Bengt Göransson.

      Radera
  2. Ser alldeles tydligt några sparrisstänger. Eller är det sandål? De kan vara förvillande lika!

    SvaraRadera
    Svar
    1. I så fall har sandålen kört väldigt fel eller blivit kvarglömd från den tiden då området var en del av Östersjön (?). Det var några hundra tusen år sedan.

      Radera
  3. Dra upp nässlorna. Använd de små gröna bitarna ovan jord till soppa och rötterna till att färga garn med.
    (Jag har inte provat färgningen själv, men det lär bli nåt. Gulaktigt antar jag.)

    Och skörda rävrumporna när de är sisådär 10 cm. I väntan på sparris duger de bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja nässelsoppan får man inte missa. "vi klarar oss nog tills nässlorna kommer" sa en kompis en gång när det var knapert på vårvintern.
      Du menar alltså att vi kunde ha utökat dieten med fräken? Är det gott? Det känns lite gnissligt. I den virituella floran ( http://linnaeus.nrm.se/flora/ ) konstatera Linne att den var outrotlig, rotsystemet lär ligga 1,5 meter ner i backen, då blir det svårt att dra upp.

      Radera
    2. Va?! Nä! Inte äta fräken. Jag trodde vi pratade om rallarros!

      (Fräken kan fara och flyga! >:( )

      Radera
  4. Ek användes ju i massor till fartyg i allmänhet och krigsfartyg is synnerhet, t. ex. Wasa. Enligt en skröna gav en statlig myndighet någon gång för länge sedan i uppdrag till fastighetsverket att plantera ek på Visingsö för att säkra tillgången för framtiden. För inte alls länge sedan lät fastighetsverket meddela sin uppdragsgivare att ekarna nu var klara för leverans.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har sett dom, ekarna, och klappat på dom. Visst är det underbart med långsiktig planering, synd att det är så ovanligt numera, utom här på tomten då.

      Radera