söndag 9 januari 2011

Dammsugaren


Dammsugare
Min relation till dammsugare har alltid varit ansträngd, jag tror det är ljudet. Men sladd och slang trasslar också till det för mig, dessutom ska den kånkas upp på övervåningen och mer i källarvåningen och den slår mig på benen och jag snubblar på röret. Centraldammsugare har länge varit ett alternativ men det är dyrt och dessutom är det problem med hur rören ska dras. Och en massa slang som ska släpas runt är ju inte heller kul, men ljudet slipper man ju.
I väntan på beslut i någon riktning köpte jag en liten laddningsbar apparat. Ganska behändig, bara ett rör och en behållare på mitten och ett handtag med av- och påknapp. Inte var den tung heller.
När jag skulle inviga det lilla underverket så upptäckte jag att den har ett ledat munstycke med belysning. Visst är det fantastiskt! Jag visste inte att jag behövde belysa mina dammtussar men det var en fröjd att dammsuga och se ända in i vrårna.
Men sistlidna städning bröt den lilla ihop. Även det hade sin förklaring. Julens besök har bl a bestått av två långhåriga katter, en jättehund och ett okänt antal långhåriga ungdomar.
Nu har jag demonterat den lilla och rehabiliterat den och allt fungerar igen.
Jag trodde inte att jag skulle gilla en dammsugare.

5 kommentarer:

  1. Grattis! Du är på god väg att komma över ett barndomstrauma, tror jag. Visst var mamma alltid mer eller mindre irriterad eller arg när hon dammsög? Såg dammsugaren som en ond varelse, inte som ett hjälpredskap. Formodligen för att det var lite för många svårstädade kvadratmetrar som föll på hennes lott.

    Själv blir jag alldeles kallsvettig så fort jag hör en dammsugare. Den jag har i stan är därför tystgående och det hjälper i alla fall lite grann. Men en sån där sladdlös historia verkar ju väldigt intressant.

    SvaraRadera
  2. Ja någon gång måste hon ju ha städat, minns inte mycket av det. Hon kanske föredrog att göra det ensam, som jag. Det där med att leda och fördela arbetet rättvist har jag aldrig fattat. Städa eller håll er undan! Lite humörsfråga kanske ja.

    SvaraRadera
  3. Jo, ibland var det väl ett tag mellan dammsugarvändorna där i barndomshemmet. Undrar vilket litet företagsamt barn var det som kröp in under soffan i stora rummet och började vänslas med dammråttorna:
    – Misse, mjuuuk.
    Var det du? Tror inte att mamma gillade det där, men pappa skrattade gott. Städning var ju inget han behövde känna sig ansvarig för.

    SvaraRadera
  4. Det har jag inget minne av, men eftersom du kommer ihåg det så är det väl troligt.

    SvaraRadera
  5. Jag blev kär i en dammsugare förra julen, trodde jag väl aldrig jag skulle bli heller. En likadan som din vad jag kan förstå. Oteknisk som jag är tog det mig ett halvår att lista ut hur man tömmer den, då hade damm mm blivit en kompakt liten boll. Men nu kan jag!

    SvaraRadera