Nu vänder det

Årets längsta natt är passerad. Men jag kan inte ana vår i luften hur jag än anstränger mig.
Jag får drömma, fantisera och planera ett tag till och klippa ner physalisen och ta sticklingar.
För när marken reder sig ska min högerhand vara ok igen.

Ont i tummen

Dvs förslitning i tumbasen, det är den leden som sitter närmast handleden. Det är förslitning i nästa led också. Det gör ont när jag håller i synålen, virknålen, papper, pärmar, knäpper knappar, drar upp dragkedjor, håller i pennan och gör mellanslag på tangentbordet för det gör jag med tummen. Har gjort hittills men nu har jag övat bort det. Det gör ont när jag inte gör någonting alls, alldeles av sig själv. Då tittar jag strängt på min tumled och säger strängt att nu får du lägga av, jag har inte gjort dig något nu. Det här är betalt för gammal ost svarar tumleden, för även gamla slitna leder kan vara uppkäftiga.
Nu ska de båda lederna i tummen opereras och med anledning av detta ska jag göra en tumledsblogg. Det blir en blogg med vänster hand eftersom det är höger som ska opereras.

Klippt vinrankan

Nu är det vinter i växthuset och jag har klippt vinrankan
Det heter säkert inte så, kuperat? nje, ansat? Ja vad det nu än heter så har jag tagit bort det mesta. Så mycket så jag nästan fick dåligt samvete och be om ursäkt. Nu är är det bara lite pinnar kvar. Men jag vet hur det blir i sommar, vinrankan kastar med stor entusiasm ut sina lianer över mina 12 kvadratmeter. I somras hade jag fullt sjå att hålla sjå att hålla takluckorna fria och jag planterade den på försommaren 2008. Den ska nog inte vara så energisk, och jag borde inte släppt iväg den så långt. Det ska pinceras, säger sakkunskapen. Inte kan jag klippa i den när den vill växa så glatt!
Jag har en bekant som nyper av knoppar på blommorna på våren. Det är ju nästan barnamord ! Men hon har väldigt fina rabatter. När penséerna börjar se trötta ut kan jag ta bort dem så att de inte ägnar sig åt frösättning. Och när det har varit småbarn på besök och plockat blommor på sitt speciella vis så brukar det bli väldigt fint, efter ett tag.
Förståndig slutsats kanske kan bli; se till att plantan ägnar sig åt rotblidning först och att blommorna inte lägger kraften på frösättning i första hand.

Vinrankan

Om två veckor kan jag klippa vinrankan. Nej det heter naturligtvis något annat, kupera vinstocken kanske. Det måste ske nästa helg eller kanske helgen därpå. Vecka 51 ska tummen opereras och höger hand kommer att vara paketerad ett bra tag. Tumbasartros heter det och ska opereras. Det kan väl inte vara så märkvärdigt tänkte jag och förvarnade om att jag skulle vara sjukskriven några veckor. Läkaren spände ögonen i mig och sa att det är en stor operation på ett litet område, det ska flyttas senor och mejslas bort ben osv. Sjukskrivningstiden anses vara 4-6 månader !!!!! Det går ju inte, det går absolut inte. Jag som hade beställt operation till strax före jul för att skona jobbet från allt för mycket frånvaro.
Om jag varit snickare, murare eller butikskassörska eller haft ett jobb där jag måste använda båda händerna hela dagarna så hade det väl kanske varit befogat.
Men jag pratar ju bara, dvs informerar och instruerar.
Nu hoppas nästan att det blir uppskjutet pga influensa och då faller ju idén med att skona jobbet.

Undrar om jag ska dra igång en blogg om tumbasartros? Så jag har något att göra med min fungerande högerhand.

Vinterns våndor

Det är november, råkallt, dimmigt och mörkt. Ruttnande löv gör vägarna hala och är det inte löv så är det förrädisk ishalka.
Enda sättet att ta sig igenom är att bara överleva, genomleva. Jag jobbar och väver, det vore rysligt bra att få ner väven innan operationen. Höger hand ska göras funktionsduglig igen.
I väntan på bättre tider drar jag på mig svärmors raggsockor och står ut.
Svärmors raggsockor hjälper.

garn

Vad ska man ta sig till nu när växthuset sover och vinrankan väntar på att beskäras? Garn är mitt enda svar, väva, sticka och njuta av färger och former. Visst kan det vara hindersamt med jobbet ibland, det tar ju en ganska stor del av min vakna tid men jag tror jag behöver det också.
Jag har garner och planer i massor och varenda gång jag drar på en varp är jag lycklig men sedan ska den vävas ner och då sitter jag och undrar varför jag varpade så många meter.
För ett år sedan vävde jag ner 20 meter plädvarp som jag fått med vävstol och allt. Fantastiskt. Garn fick jag också och vävde ett dubbelsidigt tyg till väninnan som var så generös. Nu har jag plädplaner igen. Och tygtankar.
Men när ska jag hinna.
Garn har jag gott om, och idéer men inte tid.

Trädfällning

Det är dramatiskt och lite spännande när det ska fällas träd. I synnerhet när det är träd på vår tomt och det är hus i närheten. Det enda lite betryggande faktum är det är maken som håller i motorsågen. Hittills har han klarat alla trädfällningar bra. T o m den halvruttna björk som stod mellan en väg och och ett staket, björken var det enda som fick plats. Han klarade både staketet och vägen genom att kapa björken i höjd med staketet. Det hade jag aldrig kommit på själv, men det är ju inte heller min bransch.
Nu var det björken bakom min verkstad som började se hängig ut. Det var ju visserligen en sådan sort men nu hade de gått lite väl lågt. Det fanns några olämpliga fallriktningar, garaget, verkstaden, traktorn, några gamla bilar (vilket hade varit en välgärning). Och så fanns det den lilla åkern, den låg där och bara väntade på att ta emot den skröpliga gamla björken.
Maken sågade ur en kil ur stammen för att ange färdriktningen, funderade. Han sågade ett snitt runt stammen. Björken stod still. Han sågade lite till och funderade. Inget hände. Han sågade ännu mera och slog i en kil för att förtydliga sina avsikter. Segt virke i björkar. Han hämtade brytjärn och hängde på sina 95 kg. Han sågade och sågade. Ingen effekt. Sågade lite till, hämtade mera kil och en slägga. Hämtade ett spett och slog i det och hävde sig på.
Då började björken sakta luta och tyngdlagen tog över och med ett brak föll den och lade sig på åkern.
Tack!
Sedan stod jag där och tittade på den, är det normalt att bli rörd när träd fälls?
Jo visst är det.

Mera höst

Vitlöken är i jorden, det är första gången jag försökt mig på sådant. Det envisas med att vara fyra grader varmt, det är kanske för mycket, löken börjar gro mer än tillåtet och fryser ihjäl i vinter istället för att övervintra. Återstår att se.
Komposten är urgrävd men jag tror att det får ligga till i vår, det kändes som om den inte ska ut på landet än. Kunskap om kompost, var får man det?
Grannarna är upplysta om att nu är det höger fack i Mullbänken som gäller. Det vänstra facket har jag nattat införvintern.
Jag tror jag ska försöka få in flera grannar i komposten, ja alltså i alla fall deras kompost, jag behöver mera jordförbättring. Ena grannens 50-årskalas var ju väldigt effektivt.

Vår

Nu vill jag att det ska bli vår, på en gång. Jag offrar med glatt mod både jul, nyår, skidåkning och skridskoisar bara jag slipper snö och kyla.
Den enda fördelen med vintern är att några fästingar fryser ihjäl.
Fast det är klart att om det är bra is och vackert väder så kan det u vara rätt så trevligt med en tur och mjölkchoklad och ostmacka i ryggsäcken.

Yoga

De senaste fem åren har jag varit yogalärare och de senaste fem åren har jag haft två grupper på måndagarna och flera av deltagarna har envist hängt med sedan starten. Det är jag lite imponerad av. Och glad.
Det är konstigt att det fortfarande finns så mycket fördomar kring yoga, och ändå finns det så många sorters yoga. Mina kurskompisar på yogalärarutbildningen kallade min tolkning av yoga för Folkyoga. Det lät nästan som om jag skulle ha knätofsar på träningskläderna. Jag har försökt få spelmanslaget att nappa på stillsamma yogaövningar men det var inte intressant. Det kanske är förståeligt egentligen men jag blir ju så entusiastisk när jag får en idé så jag har svårt att acceptera andras skepsis.
Jag har faktiskt haft användning av yogan när jag dansat folkdans, det är mest andningen som gjort att det gått bättre med dansen. Spelandet är ju aldrig bra hur jag än tränar, men det är väl lite poängen med träningen. För var dag blir det bättre men bra lär det aldrig bli. Var det inte en vistext som var så?
Bilden? Kursgården där jag gick yogalärarutbildningen i Spanien. Det kändes så rätt!

Idéer och vävar

I går hämtade vi en vävstol hos snälla släktingen Lisbeth. Det är dottern som ska ha den tänkte jag, förr eller senare kommer hon att drabbas av insikten att det är nödvändigt att väva. Efter två år på Sätergläntan och täta lovar kring vävsalen så är hon redan smittad trots att hon var där för att sy.
Nu har vi alltså en behändig vävstol med kontramarsch här. Själv bor hon på 28 kvm tillsammans med väninnan i Uppsala. Där får ingen vävstol plats. Vävstol med kontramarsch är som en bil med servo jämfört med en utan. Alltså bil utan och vävstol utan, det där blev krångligt men jag tror du förstår.
Nu sitter jag här med min egen vävstol, också med kontramarsch, och fem meter tunn yllevarp i. Det ska bli tyg till något väldigt vackert. Det är ju alltid det på planeringsstadiet.
Men Lisbeth skickade med garn också, så nu har jag fått idéer. Igen.
Och i morgon börjar jobbet, igen. Det är lite hindersamt ibland även om jag varit arbetslös så det räcker och kommer att bli det igen.
Men du vet hur det är när man fått en idé, det ska sättas i verket nu!
En annan idé är att jag ska sätta en havtornsbuske, nej två lär jag nog behöva om det ska bli något, och nu är det väl för sent för nöjesliv i trädgården?

Sist i tävlingen

Visst vinner jag underlägsenhetstävlingen?!
Mina stackars vindruvor var inte mycket att skryta med, Min taffliga åkervinda självdör väl snart. Min jord är så eländig så den är omskriven som den magraste i hela Ovansiljan. I den här byn bodde de fattigaste människorna.
Men det gör mig ingenting egentligen. Jag ställer gärna upp i tävlingar för att de som tycker att det är viktigt att vinna ska ha någon att vinna över. De får vinna över mig.
Det är visserligen inte mycket till strid eftersom jag inte kämpar så värst så vinsten känns kanske lite avslagen. Men de får ju vinna i alla fall.
En av mina släktingar åkte i en skidtävling när han var ett litet barn, han kom etta i sin klass eftersom han var ensam. Han tyckte det lät så lite med Etta så ha sa att han kom Femma för det var mycket mera.
Det där med tävlandet kanske för mänskligheten framåt på något sätt, men jag tycker det är bättre att hjälpas ut. Fast någon måste ju dra också, och vara förebild.
Tål att tänka på.

Städa växthus

I går kväll eldade jag i kaminen i växthuset och tänkte mig en riktigt skön kväll. Herrarna hade gått till bybastun och jag fixade lite tills de skulle komma tillbaka. Elda elda. Efter en timmes eldande hade jag pressat upp temperaturen från två grader till nio. Gammalt fönsterglas isolerar dåligt, blir jag någon gång förmögen ska jag sätta isolerglas i växthuset. Öl och macka i växthuset med filt om benen går också bra och satt vi nära kaminen var det kanske femton grader.
Väninnan som är bra på Ayur-Veda hävdar att jag är en ärkevata och borde bo på en annan breddgrad. Kanske är det mitt vallonblod som längtar hem.
Idag har jag städat ur växthuset, tomatdjungeln ligger på komposthögen tillsammans med humlen och diverse annat avklippt. Krukan med rosen bar jag ner i matkällaren, lite förhoppningsfullt, och jag hittade en flaska vin och några öl som vi blivit kvar. Alltid en tröst.
Vitlöken är i jorden nu, det ska bli intressant att se hur det går.
Någon äter på min Sedum, vem kan det vara?

Ättika !!

Vi har varit bortresta några dagar. Innan jag for skulle jag ta reda på de gröna tomaterna. Det blev några burkar marmelad och sedan skulle det bli syltade, inkokta, pickles eller vad det nu var jag hade tänkt mig. Det behövde i alla fall ättika. Jag vet vilket skåp ättikan står i och på vilken hylla. Dvs jag visste var det brukade stå, eller i alla fall var den borde stå. Men det gjorde den inte. När jag hade kollat tänkbara alternativställen så gav jag upp. Det enda som fanns var en flaska med en matsked ättika kvar på botten. Märkligt, jag brukar inte göra av med så mycket ättika.
Då ringde dottern som jag skulle åka och hälsa på, och bad mig ta med ytterligare saker och ting. VAR är ättikan?? frågade jag. Nja, se den gick nog åt när det var växtfärgning i somras.
Ja självklart. Nu har jag ju lite svårt att bli förgrymmad på en växtfärgande dotter så jag förlät allt på stående fot.
Vad skulle jag nu ta mig till med en hög tomater som jag förberett för inläggning, kl 22.30 på onsdagskvällen? Jo jag stoppade alltihop i en pyts och tog med mig till jobbet dagen därpå och tacksam jobbarkompis tog glatt emot halvfabrikatet.

gröna tomater

Är det någon som har ett bra tips vad man gör med gröna tomater? Steka? tja, jag trodde de var frittering det handlade om. Vad kan man göra mera, inläggningar?
Varför odlar vi tomater över huvud taget? Vartenda år är det likadant, jag står här med en driva gröna tomater och undrar vad jag ska ta mig till med dem. Det är väl ganska dumt att tro att växthuseffekten ska påverka jordaxelns lutning och soltimmar till tomaterna. Man kan naturligtvis bättra på klimatet med växthuslampor och kaminer men det är liksom fusk.
För tillfället har jag tomatgardiner och tomatinstallationer i fönstren. Men det ligger fortfarande kvar en driva på köksbordet.
Tips?

Skördetid

Nu är glada sommaren slut slut slut, eller hur det var.
Maken frågade om jag skulle plantera en ny vinstock nu i höst. Nej, sa jag, jag gör det i morgon bitti. Men jag menade att jag gör det i vår. Det är så jag ser på vintern, mörkt, kallt och natt. Jag vill inte vara med då.
Nu har jag i alla fall skördat mina sju vindruvor, inte mycket att skryta med men med tanke på att det inte borde varit något alls så är det i alla fall sju. Vinstocken planterade jag förra året för att fira att jag fått ett nytt jobb. Dessvärre tog det slut efter ett halvår men jag fick ett nytt ganska snart. Men man kan ju inte hålla på att plantera vinstockar stup i ett, i synnerhet inte mitt i vintern.
Tomater har jag också skördat lite då och då. Varje gång jag ger mig i kast med tomatdjungeln så lovar jag att nästa år ska jag banne mig inte tillåta att en enda tjyv blir mer än två cm. Här jag sagt det förr?
Physlalisen har fått flytta in. Det var inte lätt. Jag klädde in den i en stor sjal och baxade upp den på en pirra och ångrade att jag hade vattnat den tidigare på dagen. Sedan tillkallade jag maken.
Nu står den i dotterns rum (physalisen) tillsammans med alla pelargoner som prunkar hysteriskt.

Spelmansstämma

Tjo faderittan, nu åker jag på spelmansstämma. Det blir nog inte så mycket tjoande förresten, spelmansstämmor nu förtiden är högst seriösa tillställningar. Eventuella vakter brukar vara undersysselsatta. Det är få som klarar av att dricka och spela med någon vidare bravur. Jag har fullt sjå att spela fiol trots att jag är nykter, onykter är det ingen idé att försöka.
Men lite smärtstillande går det ju åt i alla fall.

Kusiner

De är kusiner med varandra och jag fick dem av mina syskon med fam. Keramiker May Lindholm gör underbara figurer. De är mina uppmanare och påminner mig hela tiden om att jag ska sätta mig ner och skriva. Varje dag klappar jag om dem och säger att jaja, jag ska. Material finns, historia finns, fakta finns. Men tid och ork tryter. Idag skulle jag kunna skriva en liten roman men eftersom denna arbetsdag bara tillät 10 minuters lunch och inga fikaraster, så har en form av hjärnstillestånd infunnit sig. Morgondagen blir nog inte så mycket bättre. Jag tror jag ska fråga chefen om vi ska ha potta på rummet också.
Det är tur att jag har växthuset att sitta i en stund när jag kommer hem.

Dramatik i svampskogen

Trattisar växer som svampar ur jorden sa diverse bekanta. Vi for ut i skogen, med klent resultat. Dessutom glömde jag stövlarna kvar på trappen och fick lov att trassla mig fram i träskor. Men det var vackert i skogen. Varken fästingar eller älglöss och då är jag nöjd.
Idag åkte vi ut igen med samma vänner, jag hade fått med stövlarna, solen sken. Skogen var så vacker och det fanns gott om svamp. I synnerhet kring en liten bäck, det var där jag upptäckte att stövlarna läckte. Men det var ju inte kallt och blöt strumpa är inget att klaga över.
Jag strosade längre in i skogen och hittade en riktigt fin bäck som hämtad ur en sagobok om tomtar och troll. Eftersom jag är en ganska vig tant hoppade jag över bäcken och fortsatte leta svamp. Det fanns ingen så jag beslutade att ta mig tillbaka till de andra och tog sats och hoppade över bäcken och landade på en fin tuva.
Den tuvan visade sig vara mossa som växt över en liten myr som var ganska bottenlös.
Jag sjönk till ljumskarna. Svampen föll ur hinken men den räddade jag innan jag kravlade mig upp och insåg att telefonen som låg i fickan också hade badat.
Skit också, och vart hade de andra tagit vägen? Jag klafsade vidare i myren och kom så småningom på fast mark och hittade resten av sällskapet som var mycket deltagande och förstående när jag ville åka hem.
Jag vill sitta hemma i mitt växthus och skriva på min dator och inte ligga och plaska i myrar.
Usch.
Men vi fick mycket svamp.
Varför det ligger en man framstupa i mossan? det är Tomas som fotograferar svamp, fotograferad med min mobil,
.

Kaniner, barndom, livet och döden

I natt dog kaninen vid en ålder av 11 år och 9 månader. En ansenlig ålder för en kanin som anses bli max 6-7 år. Kaninens matte flyttade för fem år sedan men kaninen har ändå varit en förankring i barndomen. Nu är kaninen död och matte är 23 år och barndomen är slut.
Trots att det är roligt, intressant och spännande med högskolestudier så skvalpar livet till när barndomen dör.
Grannen och jag insåg att det var lämpligt med gravöl och hedrade kaninen så gott vi kunde och tröstade matten på telefon.

Yoga

Det var fullsatt på yogan, i stort sett. Det kanske hade gått in ett par till på första gruppen. Kul att folk vill sköta om sig. Jag skulle ta det lite lugnt föreslog läkaren, men det glömde jag så jag ledde glatt två grupper på raken. Nu är jag lite trött.
Det svåraste är tydligen att få stil på andningen. Allt för många andas mer med axlarna än med magen, inte kan man syresätta kroppen ordentligt så.
Det är bekymmersamt det där. Undrar om det är någon marknad för andningslärare.

Nu jädrar

Nu har jag röjt i hallonhäcken, det är riktigt otrivsamt för fästingar där nu. Jag har gallrat i vinbärsbuskarna också och funderar på att plantera riktigt taggiga krusbärsbuskar runt hela tomten. Allt för att hålla rådjur och vidhängande fästingar på avstånd.
Men det var drygt, dålig kondis eller penicillin? eller kanske båda. Att cykla en mil/dag ger inte mycket muskelstyrka i armarna.
Grannens hallondjungel tänker jag inte besöka igen, i alla fall inte utan heltäckande dykardräkt. Typ.
I morgon börjar jag med yogaklasserna igen. Det ska bli skönt, jag har slarvat hela sommaren. Dessvärre har jag inte så mycket nytt att presentera, jag får försöka variera så gott det går.
Och på lunchen ska jag efterlysa min kamera, det kan väl inte vara så svårt att reparera den, eller byta ut. Det är väldigt tomt utan i alla fall.

fredagskväll

Men när skymningen föll och grannen givit upp med sitt gräsklipparmonster så tände jag en brasa i kaminen i växthuset och satt mig soffan och tänkte. Då hände det något mycket märkligt, soffan drog omkull mig och jag blev liggande där ända till den andra grannen väckte mig och sa att middagen var klar.
Tänk så det kan bli?!
Den där jobbrelaterade boken blev oläst i kväll också, konstigt, den som var så intressant på jobbet.

fredag

Kraschlandade på soffan i växthuset efter jobbet och somnade. Då drog grannen igång sin gräsklippare, modell större. Och då slog jag inte ihjäl honom för jag är så harmonisk så. För det mesta.

nattfrost

I natt var det bara 2 grader varm, tomaterna hade nästan gåshud. Krassen har fått ett gammalt överkast. Jag gillar inte det här, jag vill bo i Spanien nu.
Både kameran och bilen är trasiga fortfarande men fästingbettet bleknar och symptomen avtar. Det är ett sant glädjeämne.

borrelia, del 2

Borrelia, symptom och konsten att skylla ifrån sig.
Att det blev ett stort rött kliande utslag på låret när jag krånglat omkring i hallondjungeln bland myror och mygg, det vara inte så konstigt. Inte heller var det konstigt att jag hade träningsvärk i axlar och nacke när jag hade börjat väva, och huvudvärk hör väl till när det är stressigt på jobbet. Att jag var trött och frusen efter denna sommar och nu när hösten kommer det var fullt förståeligt, tyckte jag. Samtidigt konstaterade jag lite håglöst att jag tydligen fått tinnitus, det piper i öronen. Som en mobilladdare kan låta ungefär.

Men så visade jag en jobbarkompis med sköterskeutbildning det röda utslaget som fortfarande kliade det efter tre veckor. Utslaget alltså.
Sjuksköterskor är effektiva och hon tittade snabbt på mitt utslag och ställde diagnos; borrelia, och jag fick order att kontakta läkare, han sa samma sak. Dessutom sa han att det är svårare att ställa diagnos på kvinnor, män har mycket tydligare symptom. (Ja men så är de ju så mycket enklare till sin natur, tänkte jag)
Vad jag har svårt att förstå är hur jag skulle kunna koppla ihop alla de här diffusa symptomen och landa i en diagnos själv.
Jag har sökt och läst lite om eländet, när jag läste på Wikipedia blev det dramatiskt. På Lunds Universitet konstaterades att äldre kvinnor (skulle det vara jag det?!) har sämre immunförsvar mot borrelia.
Skit också.

borrelia och elände

Jag plockade helt fredligt hallon i grannens förvildade hallondjungel. Det hade jag fått lov till. När jag banade mig fram bland nässlor och buskar var det inte så lätt att hålla reda på vad det var som kröp på fötterna. Det var något som kröp på benet också och hallonbuskar har små vassa taggar och det var nog en sån som fastnat i jeansen. Trodde jag.
Det var en fästing. Jag visste inte att det fanns sånt elände här uppe i norra Dalarna. Jag var så övertygad om att det inte fanns fästingar med borrelia så att jag gjorde ingenting åt den stora röda kliande svullnaden, inte förrän sköterskan på jobbet protesterade efter fyra veckor.
Visst har jag varit trött och haft ont men livet är ju inte så lätt.
Dessutom är kameran hos kameradoktorn och en drivknut på bilen är trasig och det var bara tre grader i natt.
Bläää

moderplantan

Yppig, som en riktigt moderlig moder bör vara. Det är från den som min tynande åkervinda härstammar. Moderplantan växer på syrrans tomt och under grönskan anar man skottkärran som hon ställde ifrån sig en stund. Påstår hon.
Men jag misstänker att den stått där i flera veckor. Erkänn!

motvilliga växter

Skyll dig själv sa syrran när jag ville ha Åkervinda. Hon hävdade att den skulle sprida sig över tomten, kasta sig över all växtlighet och tynga ner blommor och buskar och kväva allt i sin väg. Som nyponrosen ungefär. Jag åkte hem med mina mobbade plantor och satte dem försiktigt vid en spaljé så att de skulle kunna klättra ohämmat och prunka vid källartrappen. Det skulle bli så fint.
Detta är resultatet efter tre år. En halvmeter hög kanske.

vit smultron

De har en imponerande livskraft och energisk nybyggaranda. Någon som vill ha plantor?

vit smultron

Väldigt praktiskt, det är ingen som förstår att de är mogna mer än du och jag som vet. Det ser riktigt proffsigt ut i vitt vitt vin. Nu låter det verkligen som om jag inte gör annat är pimplar vin. Men det är faktiskt ganska sällan jag kommer mig för.

Vad kan detta vara

Jahaja, tänkte jag, skatorna har planterat solrosor åt mig. Men det hade inte planterats några solrosor. Det blir bara såhär, en och en halv meter höga och inga blommor, och vad är det?
Möjligen har jag glömt att jag stoppat ner något i jorden och har följaktligen ingen aning om vad det är som kommer upp. Påminner mig om en lusfattig kurskompis som fick lökar av sin syster en höst. På våren frågade hon efter tulpanerna och han var mycket frågande, han hade ätit upp lökarna i tron att det var matlök.
Ibland är det svårt med växligheten.

fiol och tumledsrtros

I kväll har jag spelat fiol för första gången på ett halvår. Det gick inte bra, frånsett att det låter illa så gör det ont trots att jag hade mina fula stödskenor på.
Missljudet beror delvis på att jag är otränad men mina &#% tumleder rår varken värktabletter eller värkgel på längre. Stråkhanden är värst. Operation är planerad till december.
Är det någon därute som har erfarenhet av tumledsartos och operation av dito??

Lördagskväll i växthuset

Det blev rödvin, Ken Creek från Australien, ett märkligt vin. Det är gott, ganska snällt och lättdrucket men det fantastiska är att man inte känner av det dagen efter. Enligt etiketten innehåller det mindre mängd garvämnen och histamin. Jag visste inte att vin innehåller histamin, är inte histamin en allergimedicin? Tål jag inte allergimedicin alltså, eller är det garvämnen man blir bakis av?
Ska jag vara riktigt uppriktigt så har jag kolkat i mig mer än jag brukar dricka bara för att se vad som händer. Och det händer ingenting, jag mår alldeles utmärkt dagen efter. Det skulle jag inte klara med LUZ från Spanien men det är ju också gott och framför allt billigt, under femtilappen. Någon vinkännare blir jag ju aldrig men en skön kväll var det och Hr Handöl skötte sig.
Jag har verkligen försökt ta en kvällsbild av växthuset men det blir inte bra, med blixt blev det minst dåligt
PS Detta är en obetald reklamplats DS

tomaterna

Varför blir de inte röda? Och om det skulle vara någon som rodnar så är det tydligen mest för att de är skorviga. Vad är det för fel?

Guldstund

En macka och ett glas öl i växthuset, regnet smattrar på taket och brasan sprakar (äntligen) i kaminen. Jag tror jag har överlistat Herr Handöl.
Varmt och sköt, 22 grader är precis vad jag behöver, en macka på Finnkrisp är alldeles lagom och ett glas öl. Sedan hasar jag ner på 120.centimeterssoffan och bara slappar. Maken kan inte läsa avtalstexter och inte lösa korsord, det är för skumt trots stearinljus. Så vi kan prata med varandra. Lugnt och stilla, vad som hänt under veckan, vad vi borde göra, sådant man skulle kunna göra och varför det blev så eller så med det ena eller andra.

Tyvärr kan jag inte leverera någon fin bild det blir bara en massa glitter i mörkret.

Kaminelände

Maken ville installera en kamin i växthuset, jag var tveksamt och tyckte mest den skulle ta för stor plats. Kvadratdecimetrarna är dyrbara när man bara har tolv kvadratmeter. Men maken stoppas inte så lätt. Kaminen är nu installerad och jag har nästan flyttat ut hit. Men min relation till Herr Handöl är ganska ansträngt. Han jävlas rent ut sagt. Jag fjäskar med späntade stickor och tidningspapper. Det slocknar. Jag bjuder på extra drag, ingen effekt. Maken sotade eländet och jag tömde aska. Inget hände. T o m tjärstickorna slocknade.
Lite uppgivet slängde jag in en halv kvällstidning och då minsann tog det fyr! Plötsligt brann allt jag stoppade in!
Och jag misstänker att det är så här vår relation kommer att se ut, jag får fjäska och truga innan Herr Handöl behagar leverera någon värme.
Nu är klockan nio på kvällen, det är nästan mörkt och ute är det 12 grader men här inne är det 20. Det gillar jag.

Det började bra

I morse vaknade vi i växthuset och solen sken och allt var härligt.
Sedan åkte vi på auktion här i byn. En gammal skomakarmaskin var riktigt fin tyckte jag men vi har ju redan två. Maken ropade in den för 100 kr. Det fanns lite utrustning till vävning också, bobiner och vevställning och härvil, i riktigt bra skick sa jag och stod och pratade med en granne medan maken plötsligt hade ropat in det också för en 50-lapp. Sedan fick han syn på en bila som han bara måste ha, den låg i en fyndlåda som han inte måste ha. Riktigt fina blomkrukor fanns det också och nästa gång det blir auktion ska jag tala om att jag inte behöver någonting och så ska jag stanna hemma.
När jag körde hem på den smala byvägen fick jag väja för en bil och skomakarmaskinen välte och tryckte ut en bakruta i bilen.
Sedan sanerade jag vävutrustningen som var dammig och full med fågelskit. Jag blev torr och fumlig om händerna och när jag skulle ta upp mobilen så tappade jag den och glaset gick sönder. Märkligt nog bildar sprickorna ett K.
Nu ska jag inte göra någonting mera än att gå och lägga mig, försiktigt.
PS men jag slog ihjäl en mygg, dessvärre satt den i mitt öra så nu är jag lomhörd också. DS

Sova i växthus

På lördagskväll åt vi middag i växthuset, fyra pers, mer får inte plats om man ska äta och ha det bekvämt. Vi har suttit nio pers där men då är det bättre med smala höga glas och någonting att fira. En sextioårsdag t ex.
Och säga vad man vill om filodeg men det är då rysligt praktiskt att paketera det mesta i. Lax, fetaost, köttfärs eller vad man kan hitta på. Rysligt fiffigt.
Där satt vi och åt och mådde bra och eldade i kaminen och medan temperaturen ute sjönk till 12 grader ute så hade vi det 22 inne. och myggfritt!
När vi började gäspa och det blev läggdags så skickade vi iväg karlarna med möblerna och bar in två tältsängar och la oss och sov. Väninnan låg med fötterna i pelargonerna och huvudet i physalisen och verkade trivas med det.
Det blev ju ganska mycket prata först men det blev längre och längre mellan replikerna och så blev det tyst.
En av mina planer var att jag skulle hålla koll på rådjuren och grannens katter och vad som eventuellt kan tänkas röra sig på tomten.
Men jag sov och såg ingenting.
På morgonen var det friskt och fräscht att vakna och jag tassade in och gjorde frukost åt väninnan.
Det kändes väldigt hälsosamt att sova i växthuset men jag vågar inte göra det ensam.

Rosornas krig del 2

Rosornas krig 2
Det är inte bara grannens barnbarn som lyser upp vår tillvaro. Rosorna kommer också. Raskt kryper deras rötter genom sandjorden och överallt dyker de upp. Jag gör vad jag kan för att stoppa framfarten.
Idag var det ju riktigt trevligt sommarväder och jag grep mig verket an och satte grepen i jorden. Det går inte att lyfta upp ett vidsträckt nät med rosenrötter. Jag vet jag har försökt. Man får ta det bitvis. Så har det listiga fanskapet kommit på den geniala idén att alliera sig med humlerötterna. Humlerötter är långa och sega, man känner skillnad på dem, men inte förrän man slitit av barken på humlerötterna. Beklagligt men så kan det gå.
Hur gör man för att bli av med eländet? Tips?

Barn och växthus

Man kan svårligen förutse vad barn kan hitta på. En sak vet man i alla fall, vatten är en kul leksak. Visserligen blir ungarna blöta men vatten torkar och är det inte för kallt ute så är det pin livat. Det räcker med en skvätt i en hink.
Jag har ju samlat vatten i ett gammalt badkar och jag har varit livrädd för att ungarna ska trilla i. Är karet fullt med vatten så är det ingen fara men är det halvfullt så måste de luta sig över kanten och det är då det är farligt. Ungar välter lätt över ända när de häver sig över en kant. Och att dyka på huvudet i ett halvfullt badkar är inte bra när man är liten.
Alltså har jag spikat ihop en träram och klätt med ett nät och lagt över karet och förankrat så jag knappt får bort det själv. Men jag har sparat en liten glugg att plaska i men det får inte plats men än en liten hink i gluggen.
Nästa problem dök upp när jag försökte göra vackra arrangemang med stenar. Ungar älskar stenar, sand och grus. Plötsligt var stenarna någon annanstans, företrädesvis i vattenhinkar och i badkaret. Det plumsade kul. Det hamnade stenar i gräsmattan också vilket kan medföra stenskott när gräsklipparen passerar.
Nu har de små liven och deras föräldrar åkt hem till sina vinterbon och det är tyst och tomt i grannhuset. Jag funderar på vilka katastrofer jag kan förebygga till nästa år. Det är tur att jag har sommargrannens ungar att träna på tills jag får egna barnbarn.

Äta ogräs

Kirskålen växer frodigare än allt annat i min trädgård, Mager sandjord gör att inget prunkar så värst överdådigt men kirskålen växer överallt. Och nässlor och svinmålla.
Men det finns bot mot allt, jag känner till en kvinna i min hemby som stillsamt och effektivt utrotade både nässlor och kirskål och troligen också maskrosor. Allt ogräs i grannskapet försvann. Hon åt upp det! Och blev bortåt 100 år.
Vi satt på bredvid varandra på en buss en gång och hon berättade att hon kom från lasarettet. Jag minns inte anledningen till det osannolika besöket men läkaren hade frågat hur hon kunde ha så bra värden på alla sätt. Då sa jag att jag äter nyttigt, sa hon, men jag sa inte att jag är vegetarian för då blir dom så tjatiga så.
Rosenkindad och pigg var gumman när hon skuttade av bussen.
Jag har fortfarande dåligt samvete varje gång jag mördar kirskålen.
Är det någon som vill ha recept så har jag.

Kaminen

Nu är den där. Proveldning pågår, det sprakar i kaminen och röker ur röret. Lite isolering bara så blir det så bra så.

Ek med hemlängtan

Snälla syster och svåger kom med en ek till mig. 150 cm hög ungefär.
Jag har länge önskat mig ett träd som ger skugga där jag kan sitta och njuta. Med tanke på det är det väl genuint korkat att vid 60+ plantera en ek. Men den som är övertygad om att jorden kommer att gå under ska planera ett äppelträd, har någon vis person sagt.
Eken fick kompostjord och vatten och vantrivdes svårt. Jag tror det är hemlängtan, eller chock. Jag ska tala vänligt med den och pyssla om den. Kanske den repar sig till nästa år.

värme i växthuset

Standardhöjning i växthuset
Maken var ganska motsträvig när jag ville börja bygga växthuset, det kan bero på att han veckopendlade till Stockholm och hade begränsat med tid. Man hinner inte mycket på en helg.
Nu är han pensionär och som sådan naturligtvis fullt sysselsatt och häromdagen kom han på idén att installera en kamin i växthuset. Avsikten är att jämna ut skillnaden mellan dag- och nattemperatur.
Jag har visserligen en kupévärmare som moteld de första frostnätterna men det är inte populärt. Allt som det är sladd på kan ifrågasättas.
När det fyndades en täljstenskamin på auktion var saken klar.
Blombordet med de tjusiga benen fick flytta på sig till förmån för kaminen. Den stackars lilla luktärten som råkat hamna i hörnet får nu dela hörn med kaminen. Tveksamt om det funkar.

Tomater

Tomater bara växer och växer, om de bara ville mogna också. Tre plantor fick jag från vännerna på Sundviks trädgård, proffsplantor! Och så hamnar de hos mig, en glad amatör som inte hinner med att tjyva som man ska.

Ruccola är svårt

Ruccolasallad, det är inte lätt det inte

Pelargonbordet

Bordet
På allmän begäran visas nu Det Eleganta Blombordet med de tjusiga benen. Det fick jag i födelsedagspresent. Det är mycket fiffigt att ha ett blombord, risken är bara att det hamnar en massa saker under bordet. Missprydande undanskuffat bråte som kupévärmaren, skarvsladdar och överblivna blomkrukor. Lådan som stor där nu är det enda som fick vara kvar inför fotograferingen.
Det står Gyttorp på den, i den förvarar jag ljusstumpar till ljuskronan o div lyktor, snören, pinnar och diverse som kan vara bra att ha. Knivar och saxar förvaras på hög höjd utom räckhåll för grannens händiga ungar, det är knappt jag når upp själv.

vindruvor

Kolla, jag har fått vindruvor! Stolt som en vinstocksägare.
Jag har två vinrankor som jag planterade för ett år sedan, den ena i växthuset och den andra vid verandan, utomhus. Den som växer i växthuset har flera meter långa rankor trots att jag har friserat den flera gånger. Det är ett par - tre dm mellan bladen. Den som växer vid verandan är en kompakt liten sak, en meter hög ungefär. Men de har nog lika många blad som växthuskompisen.

Pelargoner

Det är något visst med pelargoner och nu verkar det vara på modet riktigt. Bor man i röd liten stuga på landet är det nästan lag på att det ska stå pelargoner i fönstren. Mina pelargoner har flyttat ut i växthuset. Här står nu Appelblossom och Tant Betty och trängs med Red Rosebud och några till som jag har tappat bort namnskylten på.
Hur ska de övervintras?
Egentligen??
Ska de klippas ner och svältas svalt och mörkt hela vintern och de som överlever får komma fram i ljuset och få värme och kärlek?
Eller ska de tas ur krukorna och jorden skakas av och hänga upp och ner i jordkällaren? Eller ska man inte göra något särskilt?
Nu har jag hört så många tvärsäkra pelargonråd så jag vet ingenting.
Goda råd?

Physalis

Den växer oroande mycket, i vintras hade jag den inne i huset men det är tveksamt om det går i år. Jag klippte ner den i februari och satte klippet i vatten, det fick rötter och blev nya plantor som jobbarkompisarna fick. Klippas ner måste den i vilket fall. Men jag är ju så imponerad av att någonting växer hos mig så det är svårt, det gör ont.

Vatten

Vatten till växter
Det bär mig emot att vattna med kranvatten. Ibland har jag funderat hur jag ska få vatten från älven och i sommar har jag tacksamt tagit emot vattnet som kommit från ovan. Mycket har det kommit.
Grannen städade i sin gamla tvättstuga. En röd liten stuga. Hon undrade plötsligt varför hon hade ett gammalt plåtbadkar där. Det enda hon använde badkaret till var att förvara till hammockdynorna i. Onödigt sa hon och lyfte ut badkaret, jag ställde det under ett stuprör och samlade regnvatten i.
Grannens barnbarn tyckte det var kul att leka med vatten och var mycket vid badkaret. I synnerhet fyraåringen.
Men idag kom han inte.
Var vi osams?
Nejdå, han hade troligen dragit lite i en kedja som hängde lite för synligt och plötsligt fanns det inget vatten att leka med.
Så förargligt! Jag vet inte om en fyraåring förstår sammanhangen och resultat av sina handlingar eller om han är lyckligt ovetande.
Jag hoppas verkligen att han inte tror att han har gjort något som jag skulle bli arg för.
Regnvatten kommer det nog mera av.

Trångt i livsrummet

Ibland blir det för trångt.
Det finns stunder då det bara blir för mycket av allt, framför allt jobb, och folk. Mitt rättesnöre är att vara hjälpsam och positiv, vi finns ju till för att underlätta tillvaron för varandra, det är det som är vitsen med alltihop.
På somrarna är det här blir det här lite extra tydligt, i synnerhet för oss som bor i turistbygd.
Men hela tiden?
Ibland behöver man, dvs jag, utrymme omkring mig, eget svängrum, jag behöver ha armarna avslappnade och hängande rakt ner eller i bästa fall liggande orörliga. Kanske det har blivit värre med åren. Behovet av ett eget rum.
Har jag inte möjlighet att gå undan så gör jag det ändå, mentalt. I bästa fall gör jag intryck av att lyssna, kanske verkar jag lite frånvarande eller tankspridd. I sämsta fall sur.
Men behovet av egen tid går naturligtvis att tillfredställa, ganska enkelt.
Jag tar helt enkelt min Mac under armen och går ut och sätter mig i växthuset och det måtte synas på mig att jag vill vara ifred. Oftast får jag sitta där ensam, det är något outtalat, kanske har jag någon gång uttalat något lite väl tydligt och sådant brukar ju fastna i minnet hos den som drabbas av budskapet.
Ifred med tankar och datorn i stillheten i växthuset. Jag tankar in mina tankar i datorn och hoppas att jag ska få plats med nya tankar i huvudet. Det är lite väl storvulet tänkt va?
Jag får sitta ensam, för det mesta. De närmaste har en känsla för läget, stämningen.
Om det inte är för varmt, så stänger jag luckorna och dörren för att hålla myggen ute och i viss mån ljud.
Men påfallande ofta händer det något.
Fika t ex, eller mat eller telefonsamtal eller besök eller något annat väldigt viktigt. Och då blir jag så fel. Irriterad, och sur. Jag tappar koncentrationen och irrar runt i texten och ger upp. Trots att jag vill ha mat och fika och jag vill att folk ska ringa till mig och jag blir väldigt glad om någon kommer och hälsar på.
Men inte just då.
Ps. och medan jag skrivt den här texten har jag blivit avbruten fem gånger. ds

Hur många får det plats?

Hur många personer får det plats i ett växthus på 12 kvadrat? Tre kvadrat är odling, en bit ockuperas av krukor med blommor i. Resten får glada vänner bre ut sig i. Det blir inte dans, men öl och en smörgås kan man klämma samsas med på det rangliga bordet. Varför är rottingbord så vingliga? Jag måste hitta något annat som är lite stabilare och jag måste lägga om stenplattorna så att golvet blir plant. För närvarande behövs det inte någon öl alls för att det ska bli vingligt.
Jag ska, sedan.
Men där satt vi alltså i onsdagskväll, det gick inte att vara ute för det var så mycket mygg. Alla som passerade in i växthuset vara mycket snabba med dörren men alltid slank det någon liten mygga som fick skylla sig själv för i växthuset väntade ett grymt öde. I alla fall för myggor.
Ämnen som avhandlades under kvällen; Hanne Vibeke Holsts Drottningoffer. Jag har läst den och de andra hade läst recension och för en gångs skull verkar jag vara överens med recensenterna. Boken är nu på utlåning hos grannen. Därefter var det problemet med belysning i växthus. Ljuslyktor och värmeljus, tja, ljusslingor, tjae. Något måste man ju ha.
När Birgit i grannhuset hade gått började vi diskutera hur vi skulle göra med hennes farstutrapp. Om vi helt enkelt skaffade allt material till en ny trapp och sedan bjuder in till fest på lördag så får gästerna gräva upp jasminbuskarna och spika ihop trappen så lyfter vi dit den bara. Och det ska vara en bred trapp så att alla fem barnbarnen kan ställa skorna på den.
Nu blir det spännande. Birgit vet ingenting, hon bara pratar drömmande om en ny trapp.
Hur många det var i växthuset? Nio pers.

Radio

Radio
När jag lyssnar på radio är det alltid på P1. Vilket möjligen betraktas om kultursnobbigt av en del som aldrig lyssnar på P1.
Det är nyheterna jag lyssnar på, och vädret, i alla fall i början. När mitt område kommer, nordvästra Svealands inland, då är mina tankar och öron någon annanstans. I Norrlands inland vaknar jag till och inser att jag missat igen.
Det är samma sak med Sommar. Fast om jag kör bil så går det bra, då sitter jag ju där och kommer inte undan. Jag borde ju ligga i växthuset och lyssna på sommarprogrammet. Men eftersom jag vanligtvis har något för mig just när programmet sänds så försöker jag lyssna på reprisen på kvällen. Försöket brukar bara sluta med att jag hör signaturmelodin och får veta vem som vara dagens sommarvärd, så går det ju när man har sena vanor. Och det har jag.
Vetenskapsradion är också bra, om jag kommer ihåg när den sänds. Häromkvällen handlade det om musselodling i avsikt att rena vatten. Blåmusslorna på västkusten blir ca tio cm och odlas för att ätas medan musslorna på östkusten bara blir fem cm. Ingen mat i de stackarna. Östkustmusslorna får vara vattenrenare istället. En av de kunniga sa att om man dyker och simmar ovanför en musselodling så kan man se att vattnet är klarare där.
Fiffigt! Men det måste ju vara samma sak med västkustmusslorna och någonstans måste ju föroreningarna ta vägen.
Det var där ungefär som jag somnade och vaknade lite senare och kunde inte somna om. Jag hade ju problem att fundera på:
Är eländet kvar i musslorna? Hur överlever de alla föroreningar? Hur nyttigt är det egentligen att äta musslor? Det veti17 om jag vill äta sådant.
Vilket egentligen inte alls är något problem eftersom jag ytterst sällan kommer i kontakt med färska musslor här i nordvästra Svealands inland.
Men det är ju alltid något att fundera på när man inte kan sova

Datorisering i växthuset

Nu sitter vi fyra pers med varsin dator i växthuset. Vi har inte LAN men snart är det väl någon som börjar skicka mail.
Förra sommaren satt jag här ute och skrev en dag när det regnade, jag var väldigt törstig och jag visste att min son låg inne på kökssoffan med sin dator. Då skickade jag ett mail och bad honom komma ut med vatten, han svarade snabbt att han satt så bra där han satt. Jag svarade med ett grrr, och då kom han ilande med vatten.
Visst är det praktiskt med mail.

Sparsamt med bilder? Det kan bli så om man är litteraturvetare, eller vad jag nu ska hitta på att skylla på. Egentligen tycker jag bara att sidan är krånglg och jag har inte kommit underfund med hur den fungerar riktigt.

regn och böcker

Det regnar och det gör det mycket ihärdigt, Ett brofäste har gett upp i Leksand, det är kaos i Borlänge och vatten överallt. Min regnmätare har svämmat över.

Man kan inte vara ute säger de som inte har förstått det här med växthus. Klart man kan vara ute i växthuset när det regnar, då är man ju ute, fast under tak.

Jag sitter i Växthuset och läser Hanne-Vibeke Holst. Hon kan skriva hon! Det var hon som skrev Kronprinsessan, Kungamordet, nu håller jag på med Drottningoffret.

Visst blir det lite kallt ibland med jag har en värmefläkt och en filt som hjälper till, sedan får det regna och blåsa bäst det vill.

Ibland sitter jag där och funderar över vad det är som gör att jag mår så bra där. Det är ett behov. Möjligen är det en form av ljusterapi, och kanske den fuktiga luften och värmen.

Jag läker i växthuset. Vilket jag med eftertryck förklarar för maken; känner du hur skönt det är, ser du inte hur bra jag mår? Det är varmt säger han och går ut och sätter sig i kylan och snålblåsten, det trivs han med.

Häromdagen såg jag en annons om en liten rottinggrupp på EM-möbler. Vill ha, tänkte jag och åkte och tittade på den medan jag ändå hade vägarna förbi. Sedan ringde jag till maken och föreslog att han också skulle kolla. Så gjorde han och rottinggruppen föll på läppen och han köpte den. När jag kom hem efter en minisemester hos syrran så stod den på plats, det var bara att slå sig ner med bok, chokladkaffet och svärmors havrekaka. Jag börjar lära mig att ha semester.

Städa uthus

Häromdagen började jag städa ett uthus. Det är väl en bra början på en semester som kom så plötsligt. Efterlängtad visserligen men vem 17 hinner förbereda sig för semester? Och när man, dvs jag, kom hem var jag fortfarande uppe i varv. Då är det bra att dyka in i uthusets kaos och börja sortera bland lätt identifierbara problem.

Tomflaskor är lättsorterade, men många, ölburkar likaså. Det var nog länge sedan jag hade semester, eller är vi så törstiga i det här huset? Förpackningar är ett gissel. De tar stor plats och är ett elände att bryta sig in i. När jag köper elektroniska prylar så brukar jag be expediten att öppna förpackningen åt mig, hänvisande till mina tumledsartroser. Embalaget till soffan var värre, själva idén med förpackningen var ju att den skulle vara med hem.

Det är tur att vi har ett stort uthus.

I uthus kan man göra fynd, jag hittade pinnjalusier att skugga växthuset med. Och två badenbadenstolar som jag fick när jag fyllde femtio, dynorna hittade jag också. Jag lyfte ut stolarna på gräsmattan och lade i dynorna, men dynorna hade legat hopknölade och ville inte anpassa sig till stolarna.

Jag fick lov att sätt mig i en stol för att trycka till dynan och det var då det hände, när jag tryckte axlarna och nacken mot ryggstödet så slog tyngdlagen till med full kraft. Jag kunde inte resa mig ur stolen och jag blev kvar där i över en timme.

Medan jag satt där kände jag hur tyngdlagen spred sig genom kroppen och slutligen drabbade städlusten och när jag till sist lyckades kravla mig ur stolen så var det bara för att hasa fram till uthuset och hiva in allt jag slängt ut och stänga dörren.

Jag gör det där sedan tänkte jag samtidigt som en liten näbbgädda satt hackade på samvetet, När, exakt i tid inträffar Sedan?

Tyngdlagen rår inte på allt.

Förebilder

Vi har gjort årets traditionella semesterresa. Det är inget märkvärdigt, men det är som sagt en tradition. För många år sedan flyttade närmaste väninna med vän till Roslagen och startade Sundviks handelsträdgård. Dessförinnan hade väninnan lånat flera åkerplättar i byn och odlat det ena efter det andra. Bönderna i den här byn var inte så vana vid nymodigheter så när hon skulle odla sqach så blev det besvärligt. ”Vad sa hon att hon skulle odla, hette det plask?”

I alla fall så blev det flytt till Roslagen och vi var så välkomna att hälsa på. Gärna första veckan i juli, för då skulle höet in.

Visst åkte vi dit, och blev imponerade av odlingarna som växte för varje år. Maken tycket det var pin livat att köra traktor och jag hade kökstjänsgöring och utfodrade rödbrända ungdomar som plockade jordgubbar och trötta och svettiga höbärgare. Väninnan hade dåligt samvete och tyckte att hon utnyttjade oss, jag förklarade att detta kallades aktiv ferie och att det fanns folk som betalade pengar för sådant.

Likadant år efter år, nästan. Varje år var bilen full med grönsaker och plantor när vi åkte därifrån. Jag minns att jag satt med en jättehink med persilja i knäet hela vägen hem, fem timmar.

För ett par år sedan började de med höbalar, lösbundna. Balarna skulle ju också in i ladan, men det var enklare och gick fortare. Förra året var det stora vita plastbollar som låg på åkrarna. Maken fick inte köra traktor så han tröstade sig med röjsågen istället. Jag plockade tomater och bönor. Stampade ihärdigt i tomathuset för där bodde en huggorm, också en gammal tradition.

När jag strosade runt i odlingarna i år så stod jag och funderade vid några prydliga rader, var det persilja eller broccoli? Täta, bulliga och mörkgröna små träd. Det var persilja, broccolin hittade lag längre bort granne med rödbetorna och löken.

Nu har vi kommit hem igen och jag har stoppat massor med persilja i frysen. Persilja är livets mening. Och förvällt broccoli som också är på väg in i frysen, lika livsviktig den.

I morgon ska jag bjuda vännerna från Tyskland på broccolipaj, och tomater och sallat.

Nästa år ska jag försöka odla broccoli, och försöka då den lika fin. Om det över huvud taget går på den här tundran. Jag kan ju börja driva upp dem i växthuset i alla fall.

Semester

Plötsligt blev det semester. Jag var inte riktigt förberedd, jag jobbade så gott jag kunde och plötsligt snubblade jag på någon slags tröskel och föll rakt in i semestern. Det var tur för jag hade nog inte orkat så länge till. Nu går jag här och håller mig i väggarna och undrar hur man gör när man har semester.

Klarar de sig på jobbet? Klart att de gör, det är så många jobb som klarat sig utan mig så varför skulle de inte klara sig nu. Jag har haft fyra projektjobb de senaste tio åren och ändå har jag hunnit vara arbetslös i två år. Och jag är så trött på det.

Projekt ska genomföras och avslutas och utvärderas sedan ska verksamheten eventuellt fortsätta i ny form. Den senare halvan har oftast bortfallit eller också har verksamheten fortsatt med ny personal, chefens fru/barn brukar vara en vanlig fortsättning efter en prydlig omorganisering. Nya tjänster inrättas med fruns/barnens cv som grund.

Det är då jag blir trött och less i överkant, och tänker att fy fan, varför ska man bry sig, varför ska man över huvud taget anstränga sig när man inte har en chans. När det finns medspelare som har alldeles för många ess i kortleken.

Det är tur att jag har växthuset.

På något sätt känns det alltid bättre när jag har jord på fingrarna och får plocka med växterna. Physalisen, t ex, den är ett glädjeämne och nu den är full med blommor och kart. Maken till tacksam växt får man leta efter. Den är snart lika stor som jag. Men tomaterna har nog fått för mycket kompost för de har gula blad, Vinrankan däremot drar iväg och har tre små klasar på gång fast jag planterade den i fjol.

Apropå fiol, jag borde spela men fiolen bara lipar åt mig när jag öppnar lådan.

Men det är ju träning som behövs, jag ska lära fiolen att inte lipa utan bara låta som jag vill.

Bara.

Det är inte så lite det.

Och sommar är det och semester och snart börjar stämmorna.

Nej nu blev jag stressad igen.

Just nu känner jag mig mest associerad till komposten.

Svalor

Svalorna har kommit, kring Erik-dagen som vanligt. De blir färre och färre för varje år men deras betydelse är desto större. Jag skickade mail till sommargrannen; ”Nu har de kommit”. Det behövs inte mera, hon vet. Och hon kom några dagar senare, pensionärer kan ju göra så, bara sticka iväg.

Jag är ledig över helgen, långhelg, tre dagar. Fast jag bär mig åt som om det vore en normal semester och planerar vad jag ska göra sedan, först ska jag vila, slappa och slöa.

Liggfåtöljen i växthuset är ett ständigt mål, det drar lite kallt ute men i växthuset är det varmt och skönt och lä. Traven med trädgårdstidningar och yogatidningar och Hemslöjden och Gudrun Sjödénkatalogen växer och ibland tar jag med mig en stor kopp te och lägger jag mig i fåtöljen och tar en tidning och ska riktigt njuta.

Och så somnar jag. Teet kallnar och tidningarna blir olästa. Men jag vilar och mår bra, läsa kan jag göra sedan, i höst när det är kallt och mörkt.

Ibland tar jag med mig datorn, min älskade Macbook, avsikten är att jag ska skriva. Men det är ljust i växthuset, ljuset är ju halva nöjet, värmen och växterna har också en halva var. Det blev visst 150 % det där och det motsvarar faktiskt glädjen med växthuset.

Det är som sagt ljust i växthuset och då syns det inte så bra på skärmen. När inspirationen rinner till och ljuset gör skärmen svårläst så uppstår problem. Eftersom jag inte har råd att köpa en ny dator med skärm som klarar ljuset så får jag lösa det genom att sätta mig på verandan och titta på växthuset. Det är inte samma sak men det funkar. Växthusdoften saknas, en och annan korkad humla som inte hittar ut, fast det brukar de vara ganska bra på.

växtbyte

Syrran och jag byter växter. Förra sommaren tog jag åkervinda hos henne och tänkte att det skulle bli fint i spaljen mot källartrappen. Skyll dig själv sa syrran, Den breder ut sig och svingar sig upp på alla andra plantor och bryter ner dem. Kväver allt i sin närhet. Inte på tundran hos mig sa jag. Gullris tog jag också, Ta mera sa syrran men skyll dig själv, nästa år har du trädgården full av det där ogräset. Inte i min växtzon sa jag, det är samma växtzon som Luleå.

Det var förra åter som jag tog åkervindan, i år visade jag syrran den lilla bleka taniga miniåkervindan. Som fjällbjörk fast åkervinda. Gullriset som frodats i flera år har för all del vuxit till sig men sprider sig inte.

Syrran fick ett par plantor med något blått ganska fint ogräs som växer ganska bra här. Det storknade i hennes mylla och bara dog.

Tio mil norrut finns en pampig trädgård och där växer det minsann både valnötsträd och kivi och mängder med arter som inte fungerar i min trädgård. Men jag erkänner omedelbart, jag har inte gjort så mycket åt min sandjord, ingenting faktiskt. Det är skryt at kalla det för sandjord, det är faktiskt bara sand. Humuslagret är ett par centimeter och sedan är det sand. Finns det ökenväxter för zon 6?

myrornas krig

Det har flyttat in myror i växthuset. Vi var bortresta några dagar och dottern skulle sköta vattningen och jag hade glömt att säga till henne att hälla ut vatten på golvet. Varje dag.

Det myllrade av små svarta myror och jag sa fula saker och rev ut alla stenar som jag så mödosamt lagt dit. Noga, med vattenpass.

Grannen hade stenmjöl över så jag fick ett par skottkärror av honom och han var glad att bli av med det. Mera stenmjöl och jag hade nog varit lite snål med det innan. Myrorna hade hunnit bygga ganska mycket och försvarade tappert sina fästningar. Jag hävdade att det fanns mycket bättre ställen för dem men de ville inte lyssna på det örat och jag tvivlar på att de har öron över huvud taget. De var många men jag var störst och hade dessutom både spade och vatten.

Faan!

Det var inte med någon större entusiasm jag tog itu med myrsaneringen när jag kom hem efter jobbet, men det måste göras för jag vill ju kunna sitta i mitt växthus.

Brådis var det också, jag ville ha det klart till helgen och jag erkänner glatt och villigt att jag slarvade med stenläggningen. Maken klagade, alla klagade Stolarna vickar och bordet lutar.

Jag ska göra om det, senare.

Myrorna återkom och jag köpte gift, ganska onödigt egentligen, jag kunde ju köpt Fun Light. Ett oslagbart myrutrotarmedel sägs det. Hädanefter dricker jag vatten.

Fyllde 60 förra året

Idag fyller jag 60 år. Det är hemskt men jag har vant mig nu. Tränat på att säga att jag är 60. Men jag tror ju fortfarande att det bara är en tillfällig period, det går nog snart över.

Morgonen var lugn och fridfull. Maken var på sammanträde, dottern och pojkvännen sov och sonen med flickvän satt på tåget på väg hit.

Jag åt frukost i lugn och ro i solen och tyckte det var väldigt skönt.

Ingen var bjuden till kalas, jag hade inte haft ork och styrfart nog att ordna något. Men ungarna med sina respektive skulle ju vara här och svärmor och eventuellt någon mera.

Jag visste ingenting om denna dag. Ibland struntade jag i det och ibland slog ångesten klorna i mig och frågade vad jag skulle göra om det kom mycket folk.

Då körde en liten skåpbil in på gården och en man började bära ut backar med mat. Pajer, potatissallad, rostbiff, vårrullar osv. Jag protesterade och förklarade att vi blir nog max tio personer! Mannen protesterade i sin tur och sa att han visste ingenting, han körde bara bil han.

Var det något som jag inte visst något om? Maken kom hem och jag ställde en del frågor. Men han hade just inga svar.

Konsten att släppa taget är något man måste träna på. I alla fall jag. Det var vid det här laget jag insåg att det fanns mat för sisådär trettio personer och vi var tio. Fanns det tallrikar, dricka, glas, bestick och sittplatser till alla portioner?

Maken lämnade bara svävande svar och menade att det skulle väl ordna sig.

(Andas lugnt, lita på andras förmåga, ha tilltro. Det är svårt när man är van att organisera och ha full koll. Jag vet var servetterna ligger, de andra kommer inte att tänka på att ta fram dem om jag inte säger något.)

När familjen var samlad åt en ganska sen men fantastisk lunch. Och tog det rätt så lugnt. Men inte så länge för det började droppa in goda vänner som jag inte alls hade förväntat mig att de skulle komma. Den ena efter den andra, Hur visste de? Nja de hade hört, det var någon som hade sagt något…

Det blev en fantastisk kväll med massor med trevliga människor och överraskningar.

Men på kvällen kom årets första generation mygg. Alla var där så att säga. Vi flydde in i växthuset och trängde ihop oss så gott det gick. Ungdomarna härdade ut och spelade dart och slogs med myggen.

Nästa problem uppstod vid sängdags, vilket inträffade tidigt på småtimmarna. Var skulle folk sova? Nu är det så här ute i glesbygden att vi insett att man får vara rädd om de som hittar hit så vi brukar kunna ordna sängplatser. Vanligtvis bor vi två-fyra personer i huset men denna natt (morgon)var vi tio. Det gick utmärkt. Alla hävdade att de sovit gott utom två som fått in mygg i sitt rum.

Det är faktiskt riktigt kul att fylla 60.

sover oroligt

Vaknar tidigt efter en orolig natt. Det är svårt att sova nu, ljuset kanske eller åldern. Efter frukosten och tidningen tar jag tekoppen med mig ut. Luften som källvatten, det har sagts förr men det är så. Jag är ledig nu, mellan två jobb. Osannolikt vid min ålder men jag har faktiskt fått ett nytt jobb. Det var kanske åldern som var meriten.

Luften är kylig men solen värmer. Jag sätter mig i växthuset och friden infinner sig. Svalorna singlar omkring, ja jag vet att det är tornseglare. För mig är det svalor.

Det är två dagar kvar tills jag fyller 50, nej 60 är det. Avgrund, det var likadant vid 50. Minns inte hur det var vid 40, barnen var små då och mina föräldrar levde. Det var så mycket då.

Jag brukar ha koll, brukar planera och ha kalas, baka och laga mat.

Orkar inte, vill inte bli 60, vet inte hur man gör. Jag har ju aldrig varit så gammal förr.

–Jag tar hand om det här, barnen får hjälpa till, sa maken.

Det var då jag blev riktigt orolig. Ungarna är mitt i en tentaperiod i slutet av maj, inte har de tid att planera kalas. Inte har de koll på vilka som eventuellt ska bjudas, de kan inte mina nätverk.

Så var oron igång igen.

Nej, det blir inget sådant kalas, det blir vi närmast sörjande och kanske någon som nästan ingår i familjen, grannen också kanske. Svärmor har bakat och några tårtbottnar har jag i frysen i beredskap. Det ordnar sig. Nu ska jag klippa gräset och snygga till på tomten. Det blir inte lätt. Ingenting prunkar på de här breddgraderna. Mager sandjord och ett kallhål i den gamla älvfåran. Det magraste och fattigaste området i hela OvanSiljan. Det brukar uppstå exklusiva områden på sådana ställen. Men här var för fattigt för även det. Inte ens pittoreskt.

Jag använder min kompostjord och gödslar och försöker få det att prunka allt jag kan.

Rosornas krig

Det är många krig som ska utkämpas. Men detta med rosorna är en evighetskamp. Finns det något som växer så snabbt som nyponrosornas rotskott? Jag tycker mig höra ett fridfullt rassel i marken när rotskotten ilar fram i sanden. Det måste ju vara lätt för dem att ta sig fram när det bara är sand, hela området är sand, kilometer efter kilometer. När vi grävde ut för källaren så var det sand hela vägen ner. Man kunde se avlagringarna från den forna älven som gick här för mycket länge sedan, höstarna ger en mörk rand av pollen som fallit till bottnen, sedan kommer ljusare sand och till slut har det blivit så många lager så att älven finner sig ett nytt lopp. Nu bor vi 100 meter från älven och den transporterar fortfarande sand

Det är ju lätt att gräva i alla fall. Bekanta från upplandsslätten såg förundrat när jag drog upp spaden ur ”jorden”. De fick upp spaden ur marken fick de tälja ren den med kniv för att få bort leran som kladdade fast.

Rosor vill ju ha lerjord har jag för mig, det gäller inte de här nyponrosorna. Dom älskar sand och breder ut sig hejdlöst.

På vårarna tar jag på mig de grova handskarna och hugger tag i ett rotskott som förhoppningsfullt sticker upp ur gräsmatten och så drar jag försiktigt. Och jag kan dra ganska långt om jag har tur. Lite hämndlysten njutning är det allt. Om jag har tur kan jag få upp en meterlång rot innan den går av.

Ibland undrar jag om man kan ha dem till någonting. Rosenrot har jag hört talas om, men det kanske är något annat. Blommorna doftar svagt men friskt och gott och står sig en halv dag. Nyponen är ju stora och fina och bladen är vackra, jag har faktiskt använt bladen till att göra chokladblad med. Är det någon som vet något?

Undrar om inte nyponen är användbara, måste komma ihåg att fråga Gun om det.

Jag kör över rotskotten med gräsklipparen jag sliter upp rötterna jag försöker hata bort dem. Inget hjälper. Bekämpningsmedel betraktar de troligen som gödning, jag har inte provat och inte vill jag heller.

Kriget fortsätter.

Men samtidigt är jag lite imponerad över att någonting vill växa i min magra trädgård.

Bygget

Bygget

Så äntligen började det hända saker.

Jag hade grävt ner plintar, mätt och grävt om, mätt igen och lirkat och ändrat och flyttat och det var ungefär som att lägga marksten. Det blir inte bättre än man gör det. Dotterns pojkvän som är smed brukar säga lite djupsinnigt att det är lika bra att göra rätt från början så att det blir rätt från början. Jag har mera levt med förhoppningen att jag kan ha tur. Hittills har jag inte haft det.

Maken tänkte inte fortsätta förrän alla plintar stod i givakt med exakta mått på alla ledder.

När jag hade gett upp och börjat om några gånger blev det till slut bra och maken reste stolpar och jag höll i medan han spikade. Det är ju ofta så här stora män gör saker, vi bräckliga små kvinnor får hålla i ändan, på brädan alltså. Har man dessutom, tumledsatroser så kan det bli besvärligt med själva hållande också. Det finns värktabletter.

Det började likna ett litet hus och jag var lycklig.

Maken tyckte att det var besvärligt att kryssa mellan plantorna i kryddlandet som var ju kvar. Så jag grävde upp plantorna och satte dem i krukor och flyttade alltihop till en tryggare plats. Jag är inte så bra på att bygga och i synnerhet inte ensam och maken är en upptagen karl så det tog tid att få till 12 kvadratmeter glashus. Fönstren var ganska stora med en spröjs en meter upp och sedan 30 cm fönster till. Det var ju helt ok att ha i väggarna. Men inte på taket hävdade jag. Jodå sa maken, det blir så bra så. Det kommer att regna in sa jag. Nejdå, det är kittat så det är tätt, sa maken. Kapillärkraften sa jag. Inte då, sa maken. Eftersom det var han som hade kunskap och muskler så vann han. Trodde han. När jag tvingade ut honom i växthuset efter ett vårregn förstod han inte alls hur det kunde vara vatten på golvet. Dessutom tycket han att det var praktiskt, jag skulle ju slippa vattna!

Det måste alltså vara något tätt på taket, plast t ex.

Plast inhandlades och så skulle det monteras också. Det krävs nerver när man ser sin hundrakilos make klänga omkring på ett glastak. Smedens nerver var också i dallring och han är en hjälpsam ung man och störtade till undsättning, gymnast är han dessutom.

Plasttaket kom på plats. Klart för invigning.

Mars i växthuset

Över 20 grader varmt i växthuset. Det blir eftermiddagsfika där. Ute ligger snön meterdjup, rådjuren har det svårt nu men småfåglarna får mat vid fågelbordet – och kivas. Det är skönt här inne, kroppen ler jag tar av mig tröjan, Jorden ligger bar och det kliar i fingrarna.

Det blir frösådd och förhoppningsfulla krukor i alla fönster. Oftast sår jag för tidigt utom när jag glömmer bort. Blomman för dagen borde jag så nu eller i alla all snart.

Frökataloger är nötta nu och drömmar prunkande mer än rabatterna någonsin kommer att göra. Det ska grävas, det är så lätt vid köksbordet inte drygt alls och i fantasin är allt fixat i ett nafs, dvs spadtag.

Jag förtränger glatt och villigt hur jag slet med grunden till växthuset, Björken, roten, gräsmattan som skulle bort och jorden som skulle sållas. Skulle och skulle, jag sållade den för att det är smått om jord här. Det är sand, sand meter efter meter mer. Att gräva är ingen konst men att odla. Nej morötter är ingen idé, de blir som stoppnålar. Det är mager sand, inte ens sandjord.

Så därför är det noga med komposten. Allt som kan ge näring får gå i komposten. Grannarna också, dvs inte personligen men han som bor ensam och hon som är sommargäst i granngården, får så gärna lägga sitt hushållsavfall i vår kompost. Och det gör de, fast jag fick lov att förse ungkarlen en komposthink och ett kaffefilter att återanvända och be honom att inte lägga en plastpåse i botten på komposthinken. Den sommargästande favoritgarnnen är inte så ensam som det låter. Ibland kommer det tre barn med fem barnbarn också. Eventuellt med kompisar. Då blir det kompost.

Komposten är min privata angelägenhet, grannar och vänner får bidra men det är jag som sköter den, eller missköter. När jag klantat mig får jag göra några diskreta manövrar och höja temperaturen i burken. Jag tänker inte beskriva i detalj hur det går till men en del urin och tio delar vattenbrukar göra susen för trilskande komposter. Är de för torra blir det myror, har man (=jag) slavat strö så blir det fluglarver och så måste värmen ökas snabbt så larverna dör. Kompost är kul.

Grovarbete

Bygglov

Det artar sig med mitt växthus. Det finns hopp, det kanske blir till i år. Hur många år sedan var det jag började tala om saken, tre, fyra?

Björken som stod där växthuset ska stå är fälld och uppeldad, roten är uppgrävd och bortkörd, fönstren som ska bli växthus är inhandlade för 1 krona.

Viktigast av allt, maken har insett att behovet av mitt växthus är en naturkraft, ok naturbehov då. Han medverkar till projektet.

Maken har mätt fönstren som jag köpt på anbud. Det visade sig vara lite bökigt med villafönstren så det blev andra större fönster. De har suttit i Solleröns skola. Växthuset skulle visa sig bli att bli lite större än vad lagen tillät då, ca 12 kvadrat. Äh, det är ju bara ett växthus, sa maken tillika byggnadsnämndens ordförande. Bygglov! sa jag, Äh, sa maken och började lägga ut bjälklag till grunden. Jag blev upprörd och krävde lagliga tillstånd för byggen och jag bävade inför vad det kan resultera i för rubriker annars.

Jag krävde bygglov och bygglov sökets och beviljades. Men kvarnarna mal långsamt och när det var klart så var sommaren också klar. Det blev inget växthus det året heller.

Till att börja med anlade jag ett trädgårdsland innanför bjälklaget för odla måste jag. Jag slet som en galärslav. Grästorva för grästorva togs upp och i detta område norr om Siljan är jorden dvs sanden, mycket mager och man är man rädd om allt som liknar jord. Alla torvor sållades i min hemgjorda anläggning. I en gamla hammockställning hängde jag upp en ståltrådskorg från den nedlagda bybutiken. I korgen hamnade jord och gräs och sedan ruskade jag korgen för kung och fosterjord. Det blev en hel del jord, som jag mera betraktar som sand men det ska nog gå att bättra på det också. Jag är en ivrig komposterare. Till slut fick jag till ett litet grönsaksland, mest kryddväxter. Rejäla muskler hade jag fått på köpet.

Det var ett pampigt land, inramat med ett ordentligt bjälklag.

Persilja prunkade, det är viktiga saker i livet!