Lördagsblogg Serier, med tvekan

Idag vill Olgakatt att vi lördagsbloggare ska skriva om våra favoritserier. Sorry tänkte jag, serier? njee.

Men jo förresten. Robert Nyberg är träffar ju alltid huvudet på spiken. 

Jag letade förgäves efter bilden där ett gäng förskolebarn sitter på golvet och klagar över att leksakståget inte fungerar och rälsen är trasig. Men vill man titta på andra Robertbilder så finns det här

Under mina irrfärder bland diverse projekt och andra grynnor på arbetsmarknaden har jag i alla fall klarat mig från Fas, 3 Ett fasansfullt påfund.

När vi hade tonåringar i huset var Zits en favorit.
Här finns det serier om man vill välja och här finns Zits som är lite svårhittad.

Men det är lite smått om tid nu för jag ränner runt på Konst runt Siljan, bara fin konst överallt. Har du chansen så gör ett besök. Det är varje år under Kr Him.
Favoriter är det många, t ex Ulla i Orsa. Birgitta, Massud och Anette i Mora. Charlotte och Berit i Rättvik. May, Dag och Berit i Leksand. T ex. Det här var väldigt orättvist känner jag, dom är duktiga allihop.

UPPDATERING
Olgakatt har koll och tipsade om Max Gustafsson, det är ju han som gjorde bilden om förskolebarnen men den här är ju lika bra

Max Gustafson grepp om situationen 

Tack Olgakatt för roliga bloggteman i maj.

Tycke och smak Lördagblogg

Olgakatt föreslår att vi ska skriva om Tycke och smak idag. Kan jag väl, har varit på Sätergläntans våravslutning nämligen.
Men det där med Tycke och smak, ja det är ju olika. Ska man tala om vad man tycker, alltid, vara rak ärlig och uppriktig? Nej, jag tycker inte det. Det där begreppet att notera, konstatera men inte reagera är rätt bra.
Mamma klagade en gång över någon och sa att den där människan är så tyckmycken.

Men jag har som sagt varit på Sätergläntans vårutställning och naturligtvis glömde jag den bra kameran i bilen. Så den mindre bra kameran fick duga.

Det är naturligtvis trevligare att jobba med vackra verktyg

Hur smider man ett lås?

Fiffiga lösningar, alltså skisser. Det blir smidda saker sedan. 

Här är Carl, även kallad Kalle men i den stiliga outfiten måste det väl vara Carl, Det är Carl som har sytt smeden Neas klänning.

En klocka lite utöver det vanliga, steempunk kallas stilen

Träben 

En hel flock träskedar 

Vävar fanns  i alla varianter

Stickat så man bara baxnar,
fina detaljer överallt

Vävda dukar 

 


Vindflöjlar i många roliga varianter

Och i en fönstersmyg stod en älgfamilj

Och var kommer tycke och smak in då? Jo på den här skolan får man lov att tänka till lite extra och fundera några varv till och under den processen så blir det en massa biprodukter, det blir spånor när man hyvlar liksom. Eleverna diskuterar och motiverar och kommer fram till något som för det mesta blir bra. Mycket tyckande och resonerande resulterar i något bra

Här och där hängde det filmaffischer, anpassade till de olika verkstäderna. Det är så underbart med kreativa människor, och photoshop.

Det var alldeles tji att ta vettiga bilder för affischerna var inplastade och det blänkte från lampor och trångt med folk

Den enfaldige slöjdaren

Han håller i en skyttel

Kassa Planka

Knitting Hill

Han håller i en symaskin

Lilla Smedjan på Prärien

När jag for därifrån kikade jag in på ett loppis och då föll hela mitt resonemang. Det har säkert resonerats och diskuterats om de här dojorna också, men dom gillar jag ju inte.

Det finns en massa roliga kortkurser på Sätergläntan, dom ska jag gå, varenda en,
om jag vinner en massa pengar.

Utflykt lördagstema

Sent om sider kommer jag med lördagstemat Utflykt, det är Olgakatt som har satt rubriker i maj.. Mer om lördagsbloggare i fliken ovan.

Siljansfors skogsmuseum, 17 km från Mora, bästa stället naturligtvis.

Man ska inte berätta om sina drömmar, det kan vara lite för avslöjande men jag ska göra det i alla fall. Det jag drömde var verkligen en upplysning till mig själv.
Så här var det, i drömmen alltså. Jag var i ett hus och jag skulle gå ut ur huset men jag hittade inte mina skor och jag hittade ingen utgång.
Det tolkar jag som att nu måste jag ut, ut utanför gärdsgården.
En utflykt alltså.

Pensionären hittade ett utflyktsmål med guidning och allt. En vandring med guide som berättar om skogsfinnar och deras liv och leverne. Jahaja, jag visste inte att jag var intresserad av det men visst var det intressant. Historia är ju alltid intressant. Det finns en hel den information om skogsfinnarna (svedjefinnarna)  i Dalarna och Värmland. Här t ex,

Inte rökpörte

Det där med rökpörten var intressant, En stuga med en öppen spis utan skorsten och med ett mycket välisolerat torvtak. Och mitt i taket en träkanal upp. När man eldade i spisen la sig röken under taket och värmde upp det. sedan släppte man ut röken genom träkanalen och det välisolerade taket höll värmen hela dagen. Löss tål inte rök så skogsfinnarna var aldrig lusiga, dessutom badade de bastu.
Och självklart tittade vi på fina hälsingegårdar, vi var ju i Hälsingland. Det ser ut som om det är moderna kopplade fönster men det är faktiskt små blyinfattade rutor.

Och så hade syjuntan träff i onsdags, vi har en mycket ambitiös syjunta med både studiebesök och små kurser. Den här gången var vi i Älvdalen och tittade på Nya porfyrverket,

det är ca 120 år och inte i drift längre men intressant är det, ursprungligen en arbetsmarknadsåtgärd. Sedan gick vi till Porfyrmuseet.

För att få vattendrift till maskinerna i porfyrverket så grävde man en kanal och på 1900 bättrade man på den.

Kluriga människor i Älvdalen listade ut hur man skulle kunna såga i den hårda porfyren. Det finns många sorter i olika färger. Man sågade med bleckplåt helt enkelt, plåten är ju visserligen mjukare än stenen men man använde karborundumpulver som slipmedel och det nötte långsamt ner stenen. Det fick ju inte gå fort för då kunde stenen bli het och spricka. På så sätt lyckades man tillverka många stora vackra urnor bl a. Praktpjäsen är naturligtvis Karl den IX Johans sarkofag, det tog åtta år att göra den och så fick man vänta några år tills det blev tillräckligt kallt för att kunna frakta den till Gävle. Man kunde inte låta hästar dra locket och kistan utan det fick karlar från trakterna göra. Kistan vägde nästa elva ton och locket fem. På varje transport satt en spelman, och enligt avlöningslistorna så fick spelmännen mer betalt än dragarna.

Små utflykter, inte mer än 10-15 mil hemifrån, men oj så mycket historia det finns inpå knutarna.

En riktigt fin utflykt gjorde jag med väninnan i eftermiddag. Ett litet vänligt och svagt duggregn och mjuka konturer över Siljan och bara en stilla stund vid stranden. Vi saknade bara termosen.

Efter vävning är det postväv?

Väven när nervävd och vävstolen är utburen, lite skönt var det ju och förhoppningsvis blir inte en regnig sommar för då kommer den in igen.

Stickningen är också klar, en grå tröja i Bergågarn. Den är nog så tråkig en tröja kan bli, bara slät och grå, men varm och det det var det som var det viktiga.
Egentligen är tröjan en provlapp. Jag ville testa mönstret och det är väldigt fiffigt. Man börjar sticka uppifrån och stickar tills man är nöjd. Ja lite räkna och lite pill är det ju, men när man har räknat ut hur många maskor det ska vara för att halslinningen ska bli lagom så är det bara att sticka på. Mönstret finns hos Tant Kofta.

Det som är så himla fiffigt med den här tröjan är att det inte är en enda söm på den. Hela tröjan är stickad i ett enda stycke och när det är klart så är det bara att fästa 6 trådar. Och sy i knapparna då.
Annars är det ju det där med monteringen som det brukar stupa på och om man väl kommer sig för så blir det klumpigt och fult.

Det som ser ut som en söm är en ökning som blir som raglan.
Hur smart som helst, istället för att sticka nerifrån som vanligt och upptäcka att garnet inte räckte till sista ärmen så stickar man uppifrån och neråt så långt det räcker. Mindre smart är det väl att jag nu äger tre grå tröjor.
Håhåjaja.

Men nu blir det utejobb och för att jag inte skulle bli alldeles rastlös så har jag satt igång och snygga till framför växthuset. Här ska det bli stenläggning och framför allt ska det enklare att köra gräsklippare. Men jag gruvar mig för betongplattorna.

Lördagsblogg Den perfekta picknicken

Idag vill Olgakatt att vi lördagsbloggare ska skriva om Den perfekta picknicken. Det verkar vara en utopisk företeelse, alltid glömmer man något, det är för myggigt, det glåser för mycket, någon är på dåligt humör eller ve och fasa man breder ut filten på ett jordgetingbo. Det var det som hände när jag var barn. Jag minns inget av picknicken men jag minns den stigande paniken och hur alla flydde åt alla håll.

Så därför ägnar jag det här inlägget åt nickande och pickande. Apropå nickande så saknas sädesärlan, den var någon annan stans idag. Med tanke på att jag inte kan (har kunnat) någonting om fåglar och i stort sett bara skiljt på pip-pipare och gack-gackare (som har simfötter) så är jag lite stolt över mina framsteg.

Se här bara:

Herr och fru Domherre

Troligen Grönsiska, vänd på dig!

Näha, inte det 

Deppig Grönsiska, det är inte lätt att fota fåglar

Också Grönsiska, men var har jag fokus och det där grässtrået ska jag ta bort

Såna här Bilder gör aldrig Brutus Östling

Pratar dom om tillgången på mat tro?

Plötsligt såg all mat på marken, jag tror det var rådjuren och det blev ju praktiskt för alla småfåglar 

Här är en hackspett, men de har en förmåga att alltid gömma på andra sidan

Men titta, där är den ju

Bofink väntar på sin tur

Nötväckan är en riktig slarver och slänger allt den inte gillar, havre t ex.

Skata, elegant och vaksam

Taljoxe i matkö

Och det är ju mycket möjligt att att jag har jättefel när jag försökt lista ut fågelarterna. Men jag saknar Mads fågelkarta med trynfalk, svartvitrutig fönsterhake och birgerjarlsskatan

Varför väver man badstuhanddukar?

Jag drog på en linnevarp i farmors gamla vävstol. Mamma har vävt i den men jag minns aldrig farmor i vävstolen, jag minns över huvud taget ingen vävstol i närheten av farmor. Däremot finns det en bild på när hon spinner så hon vävde säkert också.

Mamma hade ofta dåligt samvete över vävstolen, den skulle ju svägerskorna också ha tillgång till men nu blev den stående hos oss.

Farmor spinner, någon gång på 40-talet kanske.

Titta, Gladhål! Enligt traditionen så får man gofika när man har vävt så mycket så att varpen lämnar varpbommen och det blir hål, man ser bara snörena, gladhål alltså.

Såsom av en händelse dök det upp tre fikasugna karlar och hjälpte till att gofika så jag slapp sitta ensam  i växthuset med mina nybakade muffins.

Med nya krafter tog jag mig an den sista biten men till slut började det bli trångt och besvärligt

Så jag klippte ner väven och här är ett delresultat, jag har klippt ner en gång tidigare för det var lite brådis med en handduk. Nu är det bara bastun som fattas.

Men gamla farmor, dvs vävstolen, har varit lite motsträvig. Det saknas knäbom och det går nog att sätta dit en men det kan bli trångt

Det behövs lattor, det här var ingen bra lösning

Skedklaven är avsedd för gamla vävskedar av bambu och alldeles för trång i spåret så den lånade vävskeden for illa, jag får köpa en ny. Dessutom är skedklaven vind.

Och i tappen på varpbommen är en rejäl kvist, varpbommen ska ju gå att vrida runt lätt men det är inte alls lätt när allt trä har krympt, utom kvisten.

Så det finns en del att göra med farmors gamla vävstol, frågan är om det är värt det.

Varför väver man badstuhanddukar? För att det finns verktyg, material och tid.