Villafönster

Om man ska bygga växthus kan man göra det enkelt för sig. Köpa ett färdigt. Det jag ville ha går på åtskilliga tusen mer än jag hade.

Men skam den som ger sig för så futtiga fakta och bättre brödlös än rådlös. Bekanta skulle byta ut sina fönster i villa från tvåglas till treglas. Jag ville köpa de gamla fönstren men bekantingen ville inte sälja. Jag skulle få fönstren menade de men jag vill gärna betala och efter segslitna förhandlingar kom vi fram till 50 öre.

Vi var där när fönstren byttes och det var lite märkligt att se. Mannen i huset och min man make stod på gräsmattan och pratade. Hustrun och jag stod inne i huset och montören hade just satt ett fönster på plats och justerade det sista. Sen stängde han fönstret och det blev alldeles tyst. Vi tittade på varandra och vi tittade ut och vi såg att herrarna på gräsmattan pratade och att bilarna på vägen rörde sig, men det hördes ingenting.

Jag tänkte på mamma och innanfönstren som skulle ut på våren och sättas tillbaka på hösten, med fönstervadd och eterneller, och jag minns hur mamma och jag slet och de bubbliga ojämna glasen. Jag har dem kvar, de står i uthuset.

Men nu ska det byggas växthus, livsrum, av bekantingarnas gamla fönster. Äntligen.

Vi for hem med fönstren efter att ha betalat en krona, det blev så med momsen och öresutjämningen.

Dessvärre hade vi inte tid att sätta igång med något bygge just då så fönstren placerades i cykelförrådet,.

Där stod de länge. Och jag slogs mot mygg, bar in blomkrukor när nattfrosten slog till och satt med en filt omkring mig när det blev för kallt och dragigt och misströstade.

Skulle jag någonsin få mitt livsrum?

Bära blommor

Semestern var slut och trots att jättebjörken var fälld och bortburen, Jätteroten var uppgrävd och bortforslad så hade det inte blivit något växthus. Det hade tagit ett par år. Hösten började göra sig vacker, en kylig skönhet. Morgnarna som källvatten i kristallglas och när solen steg blev det åter högsommar och morgonens långbyxor byttes till sommarklänningen som åkte av mot kvällningen och långbyxorna kom på igen. Det började dra råkallt och knotten kom i horden.

I ett växthus skulle man kunna sitta i lä och ha värmen kvar en stund till på kvällen menade jag. Men maken frös inte och knotten besvärade honom inte.

En natt i mitten av augusti var det varning för nattfrost.

Det är likadant vartenda år och jag glömmer det alltid. Dags att kånka blommor, pelargoner och krasse och alla de andra som inte tål något.  Av någon anledning åker penséerna in också, de är ju faktiskt frosthärdiga, i alla fall var de det i våras.

Det är en gammal vana det där att få penséerna att klara sig genom hela sommaren. Mamma och jag tävlade om det, nu är mamma död sedan många år, men jag fortsätter med mina penséer. Hon kanske ser.

Vår och höst är det samma kånkande, de små bräckliga plantorna ska ut i ljuset och värmen på våren men på nätterna ska de in igen. Sådär håller jag på att kånka i maj och juni. I detta köldhål kan man inte hoppas på töväder på nätterna förrän efter midsommar. Därefter följer en och en halv månad som är intensiv. Jag LEVER. Det växer och blommar och sköter sig själv ganska bra. Det är underbart!

Plötsligt är det över och bärandet börjar, först räcker det att hänga över något som skyddar lite och jag bygger kojor med trädgårdsstolar och gamla sängöverkast och filtar. Ibland glömmer jag att rusa ut i trädgården i arla morgonstund och ta bort lumpen. Det ser verkligen bedrövligt ut.

När det blir lite kallare måste krukorna in.

Lite försynt påpekar jag att det hade varit praktiskt med ett växthus. Men maken har slagit dövörat till och om han över huvud taget kommenterar mina högsta drömmar så är det med att räkna upp vad som behöver göras på bilen, huset och tomten innan det är dags för växthus. För att inte tala om bastun som han planerat i 15 år

Håhåjaja.

Roten

Jättebjörken var fälld och bortskänkt till vedbehövande granne. Det var förra året och nu var det alltså 2005

Roten var kvar och där den var skulle jag ha växthuset. En liten dröm som mer och mer tog formen av ett luftslott.

Roten skulle bort, maken instämde och fortsatte veckopendla till Stockholm.

Jag tog en yxa och en såg och tänkte att det var väl själva den om jag inte ska kunna fixa det här. Det är väl bara att gräva och såga och hugga i. Min lilla yxa och min slöa såg var inget som Roten lät sig påverkas av. En plastsked hade känts nästan lika effektiv. Naturen får väl ha sin gång tänkte jag och gav upp. Roten skulle få ruttna bort. Men det kan ju ta några år insåg jag och sånt tålamod har jag verkligen inte.

Men jag har mina kontakter och en av dom, Arne med Jättetraktorn, är nästan en idol. Yrkesskicklighet är alltid beundransvärt. Jag mötte Arne en kvällspromenad och berättade om mitt problem. Han hummade lite och sa att den kunde han väl ta någon dag.

Tre dagar senare kom han med jättetraktor, en Schweizisk armékniv i jätteformat, och med några eleganta snitt skar han av rötterna och välte upp ett monster på gräsmattan. Två och en halv meter i diameter och en meter hög.

Det var skönt att få upp den, som att dra ur en krånglande tand. Nåja.

Men nu låg den kvar på gräsmattan och jag tog fram min yxa och min såg igen och började bearbeta monstret. Släpvagnen fylldes snabbt men roten var sig lik. Svårbearbetad som den kända kokosnöten.

Planera blommor på den, föreslog någon. Spräng den sa en annan som hade en kompis som kunde hjälpa till.

Den ska bort! morrade jag.

Som tur är har vi våra promenadstråk här i byn och en kväll mötte jag Arne igen och jag beklagade mig i min nöd och bad om råd. Arne log och sa att det är väl bara att ta bort den.

”Det är väl bara att…” jag är mycket misstänksam mot uttalanden utan personligt pronomen. Det brukar inte bli så mycket gjort efter såna påståenden, det är bara att… Jo pyttsan.

Följande söndagsmorgon satt maken och jag och funderade om man inte kunde be en granne med traktor ta bort roten. Han verkade ha traktorn igång tyckte jag mig höra och kastade en blick genom fönstret. Alldeles lagom för att se en skymt av Arne som smög iväg med Roten dinglande bakom med jättetraktor.

Han hade smugit in på grannens tomt (som ligger lite för fäfot) slagit en kätting om roten och farit iväg med den utan att vi märkt nåt!

Underbart!

Nu var det väl bara att bygga växthuset i alla fall! Maken muttrade och jag hävdade att det var ju bara att ….

Gör det då sa maken och for till Stockholm, för semester var slut.

Men vänta bara jag ska nog fixa till mitt luftslott.

Björken

Björken

Ett litet hus att sitta och läsa i när sommarkvällarna inte räcker till, när myggen blir för svår eller när det regnar och blåser. Det var det jag planerade med när jag stod på gräsmattan och tittade på Den Stora Björken som stod i hörnet av tomten.

– Går det att ta ner den? frågade jag maken diplomatiskt och undvek att använda personligt pronomen. Jodå det skulle väl gå, menade han lite slarvigt utan att begrunda situationen. Björken var kluven ganska långt ner. Som ett Y med kort skaft. Den ena stammen lutade sig över grannens tvättstuga och den andra över dotterns rum. Hela björkfan lutade lite försiktigt mot den stolpe som försörjer grannens hus med elström. Vår gräsmatta var inte lika lång som björken. Den måste tas ner i etapper.

Maken tog en stege och motorsågen och klättrade upp och började såga av grenar. Där brast det för mig och jag insåg att jag inte klarar av att se min själs älskade stå och vingla på en stege fem meter upp och jonglera med en motorsåg.

Han kommenderades ner för jag hade kommit på en idé.

Jag ringde till elbolaget och frågade om det var noga med de där ledningarna eller om jag kunde såga ner björken själv. 

Det tog skruv för dagen därpå skickade de dit Arne med Traktorn. Arne är en man med stor yrkesskicklighet, han kan nästan dansa balett med sin jättetraktor. Den är som ett universalverktyg, fast större. Arne satte sin kompis i en liten hisskorg och hissade upp honom bland grenarna som i rask takt regnade ner och lade sig i en prydlig hög kring stammen. Sen kom övre halvan av björken och slutligen fällde han stammen. Visserligen råkade han spika ner mitt enda äppelträd i gräsmattan när han fällde stammen men det betraktar jag mera som ett barmhärtighetsmord än en förlust.

Äntligen var björken nersågad. Mitt lilla lusthus, livsrum, luftslott kom ett steg närmare genomförande, trodde jag.

Jag hade inte tänkt på att vi gått över till pelletseldning, lite harmligt nu när vi hade ett jättehög med ved alldeles gratis på tomten. Men grannen blev glad över gratisveden och jag var glad över att bli av med den.

Då upptäckte jag roten. En hundraårig björk har ett stort rotsystem och det hade blivit en liten kulle av det hela. Den måste bort. Men semestern var slut och jag gav upp för säsongen. Detta var alltså i nådens år 2003

Idén

Idén

Det var ovanligt vacker väder den sommaren och jag jobbade, hela sommaren, som fotfolket i turistbranschen gör. Det är bara cheferna som tar sommarsemester med förklaringen att de har förberett sommarsäsongen och jobbat så hårt så de måste ha sommarsemester.

I september var alla tillbaka på jobbet och jag avrundade och redovisade sommarens verksamhet och stapplade hem och för att ha en välförtjänt semester.

Det har jag gjort förr och det har inte varit några problem. Men det var det den här gången.

Andra somrar hade jag med friskt mod rensat hallonhäcken, grävt om landen, putsat fönstren, vänt komposten och höststädat hela huset.

Men nu ville inte arbetslusten infinna sig.

– Varför ska jag? Undrade jag med betoning på varje ord.

Jag ville sitta ute på gräsmattan och läsa på förmiddagarna, sen ska man cykla och bada på eftermiddagen och på kvällen ska man äta gott och dricka vin med vänner och bekanta i trädgården.

Grannarna hade berättat och visst hade jag varit med någon gång men inte så länge för jag skulle ju upp och jobba för det mesta.

I september har vänner och bekanta fått nog av vin och grillat. Och förresten har dom har rest tillbaka till stan. Kvar på landet är turistpersonalen och stillheten.

 

Ingen ska påstå att jag inte försökte ha Semester. När jag satt i lä med en filt om benen var det hyfsat men solen stod så lågt så det var besvärande. Badandet blev det inget av med fast jag for ner till badet och tittade. Kanadagässen var där. De hade varit där rätt länge av allt att döma.

Det var då jag fick Idén. Jag behöver ett Sommarhus. Ett hus där jag kan bevara sommaren lite längre, där det inte blir kallt och dragit på kvällen där pelargonerna inte ger upp bara för att det blir ett par grader minus.

- Ett växthus? föreslog väninnan.

Det tyckte jag lät väldigt ambitiöst, det var ju inte själva odlandet jag ville åt. Mera ett hus att växa i, eller i alla fall läka i eller leka sommar ett tag till. Eller leva i, ett Livsrum, finns det livsmedel så kan det väl finnas Livsrum.

Sen kom maken hem med två biljetter till Kreta. Det var helt OK. Men blott Sverige svenska krusbär ha.

Iden med Livsrummet hade slagit rot.

 

Hoppsan

Hoppsan, jag skulle ju bara fråga en kunnig människa om och när jag ska tjyva min Physalis och plötsligt har jag gjort en blogg. Ja det må vara hänt, inte helt oplanerat faktiskt.

Här kommer jag att publicera den rafflande historien om hur det gick till när jag fick mitt livsrum, dvs växthus.

Men inte ikväll, nu ska jag gå ut och tjyva Physalisen.