Vinter ra

Nu har vi gjort det, rasat ut vintern.
Som den lata person jag är inbjöd jag till arbetsläger på museet. Det verkade inte bli någon anstormning och det blev det inte heller, men vart tog dom vägen?

Ingen här i Kockans koja

Ingen i Skogvaktans koja heller

Aha, här är dom nästan allihop, kring fikabordet

Nu är det så rent och fint i alla sju kojorna och skogsmuseet. Nu återstår bara lite småplock som att ställa i ordning i flottningsmuseet och i logen, Det behövs nya skyltar i skogsmuseet och så ska alla stigar röjas. Det räcker till några arbetsläger till.

Pensionären hittade ett eget litet projekt, en gammal torrgran hade fallit rakt över kolbottnen.

Lördagsbloggen Vintern ra

Idag vill ByFånen att vi ska skriva på temat Vinter ra...

Och visst ska jag göra det, jag ska bara rasa ut först, vinter alltså.

I morgon är det städdag på Siljansfors Skogsmuseum och jag har skickat ut inbjudningar till "arbetsläger" med fika ock kolbullar.
Och jag har aldrig förr hört så många barnbarn som ska passas.
Ja det ordnar sig nog ändå.

Så jag ber att få återkomma i ämnet i morgon kväll.

Nu är det slut mellan oss

Idag vill Nilla att vi ska skriva om porslin i Galleri Fredag

Och med anledning av ämnet porslin så ska jag få be att meddela att det är slut mellan mig och Blodgivarcentralen.

Relationen började när jag såg vilken effekt en påse blod kunde ha.
Mamma var sjuk kunde knappt stå på benen, hon åkte ambulans till lasarettet. Där fick hon ett par påsar blod och kom skuttande hem och tyckte att fönstren måste putsas.
Då började jag ge blod, det var 1997 tror jag. Pensionären hängde på.

Varje gång man ger blod får man en sak värd kring hundralappen. I början kunde man ge motsvarande värde till Röda Korset men så blev de andra hjälporganisationerna truttiga och därmed upphörde det. Nu får man välja en sak, en mössa, sockor eller porslin t ex.
I början valde vi de klassiska muggarna

Sedan gick vi  över till de blå muggarna, sedan skålarna och faten.

Men nu är det slut med den saken och orsaken är fikat.
Efter själva tappningen så ska man fika, det är noga med den saken. Men fikat består numera av Polarbröds färdigbredda inplastade mackor, till det serveras automatkaffe, man kan välja sockerdricka också. SJ gjorde det bättre på den tiden man hånade deras mackor.

Då tröttnade jag. Om jag tar mig till Blodgivarcentralen och lämnar 4,5 dl blod och tvingas fika innan jag går därifrån så vill jag ha något som innehåller näring och är gott. Choklad hade varit bättre.

Lördagsbloggen, Spår

Idag tycker ByFånen att lördagsbloggen ska handla om spår. Flera lördagsbloggare i fliken ovan.

Spår ...eller kanske Ur spår!

Mitt i Mora, vid kyrkan och klockstapeln alltså, är det två rader med vita stenar rakt över rondellen. På sidan om raderna är det några vita stenar till synes oplanerat och överblivet.

Visst ser det lite konstigt ut, men det markerar faktiskt var vasaloppsspåret går, på vintern alltså, just nu är det lite dåligt före. De vita stenarna bredvid spåret är ju stavtagen.

Och längst bort skymtar man målet

Målet är permanent sedan många år och ibland på somrarna lägger man ut lite snö, dvs isskrap från ishallen, och ställer dit skidor och stavar och en nummerlapp så att turisterna har något att fotografera sig med. Annars är det mest figuren längst till höger som blir fotad med besökare.

Galleri Fredag Trä

Idag handlar galleri fredag om trä enligt Nillas förslag, kolla mera i fliken ovan

Snickardotter som jag är så borde jag ju kunna trä, eller kanske inte med tanke på skomakarens ungar och smedens häst. Jag fick inte vara i snickeriet när jag var liten, ungar är bara i vägen.

Samlingssalen i Siljansfors har formen av en mila

Men när jag kom till Siljansfors skogsmuseum trodde jag ändå att jag kunde något om trä.

På väggen i samlingssalen Milan sitter ett pussel bestående av olika träbitar, varje bit är märkt med en bokstav i kortänden.

Och jag stod där och plockade med bitarna och tittade och funderade men när jag kollade på facit så hade jag ju fel på varenda bit.

Alla trädslagen har sina egna egenskaper och är lämpliga till olika saker.
Asp är t ex lämpligt i bastulavar eftersom det inte blir lika hett som tätare träslag.
Man brukade visst ha asp till tråg också.
Lärk är fetare och bra att ha i yttertrappor för det ruttnar inte så lätt.
Sälg heter Salix på latin, och innehåller smärtstillande. Tugga lite sälgbark nästa gång du behöver en värktablett.
Lönn, (tror jag) var bra till verktygsskaft för det går inte av så lätt.

Press Stopp!!!

 Det är liv i boet. Kolla direktsändningen här. Jag kan inte avgöra om det är våra gamla vänner men några är det. Karin brukar ha bättre koll. Visserligen är det hindersamt att hela tiden hålla koll på fiskgjusarna men man måste ju.

Det här verkar ju ok

Men vart ska du nudå?

Jaja, där for den

Kravallbroderi

Carpe Diem

Dvs Fånga dagen. Det är en text som vi sett broderat på kuddar, på keramiklyktor och diverse tavlor. Oftast lite bleksiktigt och avskavt och kallat Lantligt romantiskt. Ibland är det t o m engelsk lantlig romantik. 

Jag har väldigt svårt att inse det romantiska i nedlagda bensinmackar, indragna busslinjer och ett och annat elavbrott.

Om detta kan man säga mycket, men det ska jag inte.

Däremot har jag sett en del varianter på Carpe Diem:

Carpe Diadem, sa en som hade problem med frisyren

Carpe vad fan du vill, jag går och tar en kopp kaffe, sa en som inte var fullt så romantisk.

I ren protest broderade jag den här som numera hänger på dotterns toa.

Betong

Lördagstemat i mars, april naturligtvis, jag kollade genom fönstret bara, har Byfånen hand om, kolla i fliken ovan.

Jag skulle fotografera en moring på uppdrag av jobbet. En moring är ett sänkstöd för länsar, dvs en eller två lagom långa stockar, kallas slanor i det här sammanhanget, som är fastsatta vid stor sten. Hela konstruktionen kördes ut på isen under vintern och när isen smälte sjönk stenen och stockändan flöt upp och där fäste man länsar som höll ordning på timret som flottades. Det är skillnad på dykdalb och moring.
När man slutade med flottningen och inte hade användning för moringarna längre så sänkte man toppänndan också genom att hänga på en stor sten och sänka den också. Därmed ansåg man sig vara av med problemet. Nu har problemet flutit upp igen eftersom fästena har rostat av, det är riktigt farligt för båttrafiken och alla gamla moringar bör tas bort.

Jag skulle fotografera moringen och det gjorde jag också och då såg jag det här motivet, det gillade jag.

Jag visade bilden för Pensionären och som genast konstaterade att det var rostig plåt som var bockad och hopsvetsad.

Nej inte plåt men väl betong.

Det är Miraldas fel

I April är det ByFånen som föreslår teman och idag vill han att vi ska tala om vems fel det är. Flera lördagsbloggare finns i fliken ovan.

Såhär är det: Jag var ju utan jobb för ett tag sedan och beslutade mig för att lära mig sticka spetsstickning för att ha något att pigga upp mig med. Som förebild har jag Maria på Pyssel&Knåp. Man ska ha förebilder men inte förkrossande förebilder, det är inte bra för självförtroendet.

Ett år senare hade jag en trave spetssjalar, och jobb. Men som avkoppling från jobbet, som i viss mån består av att jobba med databasen Sofie, så måste jag ju ha något avkopplande så vad vore bättre än en stickning och ett av målen med stickningen var att sticka den vackra sjalen Miralda.

Jag kommer till varv nr 9. Där blir allt fel, mönstret stämmer inte och eftersom det är 305 maskor att pilla upp så är det lite trist att börja om gång på gång. Jag blir grinig helt enkelt. Det är Miraldas fel!

Till slut började jag granska mönstret och insåg plötsligt att det var inte lika på höger och vänster sida och det bör det nog vara. Lika fast tvärtom.

Nu har jag konsulterat Guru Maria.

Sofie då, vad är det för fel med Sofie? Det är några saker som bekymrar mig, förutom att jag inte förstår mig på databaser, alla som har jobbat med den databasen på museet tidigare har dött.

Det gör mig lite orolig.