fredag 19 juni 2009

Rosornas krig

Det är många krig som ska utkämpas. Men detta med rosorna är en evighetskamp. Finns det något som växer så snabbt som nyponrosornas rotskott? Jag tycker mig höra ett fridfullt rassel i marken när rotskotten ilar fram i sanden. Det måste ju vara lätt för dem att ta sig fram när det bara är sand, hela området är sand, kilometer efter kilometer. När vi grävde ut för källaren så var det sand hela vägen ner. Man kunde se avlagringarna från den forna älven som gick här för mycket länge sedan, höstarna ger en mörk rand av pollen som fallit till bottnen, sedan kommer ljusare sand och till slut har det blivit så många lager så att älven finner sig ett nytt lopp. Nu bor vi 100 meter från älven och den transporterar fortfarande sand
Det är ju lätt att gräva i alla fall. Bekanta från upplandsslätten såg förundrat när jag drog upp spaden ur ”jorden”. De fick upp spaden ur marken fick de tälja ren den med kniv för att få bort leran som kladdade fast.
Rosor vill ju ha lerjord har jag för mig, det gäller inte de här nyponrosorna. Dom älskar sand och breder ut sig hejdlöst.
På vårarna tar jag på mig de grova handskarna och hugger tag i ett rotskott som förhoppningsfullt sticker upp ur gräsmatten och så drar jag försiktigt. Och jag kan dra ganska långt om jag har tur. Lite hämndlysten njutning är det allt. Om jag har tur kan jag få upp en meterlång rot innan den går av.
Ibland undrar jag om man kan ha dem till någonting. Rosenrot har jag hört talas om, men det kanske är något annat. Blommorna doftar svagt men friskt och gott och står sig en halv dag. Nyponen är ju stora och fina och bladen är vackra, jag har faktiskt använt bladen till att göra chokladblad med. Är det någon som vet något?
Undrar om inte nyponen är användbara, måste komma ihåg att fråga Gun om det.
Jag kör över rotskotten med gräsklipparen jag sliter upp rötterna jag försöker hata bort dem. Inget hjälper. Bekämpningsmedel betraktar de troligen som gödning, jag har inte provat och inte vill jag heller.
Kriget fortsätter.
Men samtidigt är jag lite imponerad över att någonting vill växa i min magra trädgård.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar