Vaknar tidigt efter en orolig natt. Det är svårt att sova nu, ljuset kanske eller åldern. Efter frukosten och tidningen tar jag tekoppen med mig ut. Luften som källvatten, det har sagts förr men det är så. Jag är ledig nu, mellan två jobb. Osannolikt vid min ålder men jag har faktiskt fått ett nytt jobb. Det var kanske åldern som var meriten.
Luften är kylig men solen värmer. Jag sätter mig i växthuset och friden infinner sig. Svalorna singlar omkring, ja jag vet att det är tornseglare. För mig är det svalor.
Det är två dagar kvar tills jag fyller 50, nej 60 är det. Avgrund, det var likadant vid 50. Minns inte hur det var vid 40, barnen var små då och mina föräldrar levde. Det var så mycket då.
Jag brukar ha koll, brukar planera och ha kalas, baka och laga mat.
Orkar inte, vill inte bli 60, vet inte hur man gör. Jag har ju aldrig varit så gammal förr.
–Jag tar hand om det här, barnen får hjälpa till, sa maken.
Det var då jag blev riktigt orolig. Ungarna är mitt i en tentaperiod i slutet av maj, inte har de tid att planera kalas. Inte har de koll på vilka som eventuellt ska bjudas, de kan inte mina nätverk.
Så var oron igång igen.
Nej, det blir inget sådant kalas, det blir vi närmast sörjande och kanske någon som nästan ingår i familjen, grannen också kanske. Svärmor har bakat och några tårtbottnar har jag i frysen i beredskap. Det ordnar sig. Nu ska jag klippa gräset och snygga till på tomten. Det blir inte lätt. Ingenting prunkar på de här breddgraderna. Mager sandjord och ett kallhål i den gamla älvfåran. Det magraste och fattigaste området i hela OvanSiljan. Det brukar uppstå exklusiva områden på sådana ställen. Men här var för fattigt för även det. Inte ens pittoreskt.
Jag använder min kompostjord och gödslar och försöker få det att prunka allt jag kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar