lördag 22 mars 2014

lördagstema Kruka

Jo jag vet att jag borde plantera om pelargonerna nu. Men de krukor jag har är försmå, vartenda år är dom för små. Jag fattar inte hur det går till, dock ska jag plantera om blommorna, någon dag. Är ju pensionär, hinner senare.

När PettasKarin föreslog Kruka som dagens tema så kom jag genast att tänka på när föräldrarna skulle flytta från det stora huset som de bott i, bara tillfälligt, i fyrtio år.
Flera lördagsbloggare i fliken ovan.

Fullt hus
Det var mamma som inte stod ut med att bo på svärmors vindskammare medan pappa var inkallad så hon hyrde en lägenhet på en skola.
Skandal och ekonomisk katastrof för hela släkten sa svärmodern som alltså var min farmor.
Åren gick och de blev ägare till huset och hade lyckats fylla det med auktionsfynd och gamla bra-att-ha-saker.

Och fyrtio år senare var det alltså dags att flytta.

Och vi packade och packade och fördelade saker. Varje helg åkte vi dit och packade och flyttade, det tar tid att tömma ett sådant hus. Jag tror vi höll på ett helt år.

En ovanligt tråkig gråmulen dag skulle jag packa i skafferiet (ca 10 kvm). Jag plockade ner porslin, burkar, krukor och lindade in i tidningspapper och packade i lådor. Varenda sak skulle det tas beslut om, ska den vara kvar och i så fall åt vilket håll ska den?
Vi var nog ganska trötta och mamma var inte frisk men var med så gott det gick och eldade i spisen och  lagade mat och ojade sig över att vi jobbade och slet. Vi var trötta och frusna och less på detta oändliga packande. Stämningen var inte på topp,

Fortfarande sprucken
Det var då jag bröt ihop.
Jag hade tagit ner en höganäskruka från en hylla och vis av erfarenhet tittade jag i den eftersom det oftast låg någonting i allt som det det gick att stoppa någonting i.

Det låg en lapp i krukan:
JAG HAR EN SPRICKA I BOTTEN
Det var alldeles lagom mycket för att jag skulle börja skratta hejdlöst. Jag satt på golvet och tjöt av skratt.
Mamma kom störtande och undrade vad som hänt. Sedan var det klippt, vi hade ett hysteriskt skrattanfall båda två.
Det var säkert nyttigt.

12 kommentarer:

  1. Hahaaha....här skrattas det också. Jag förstår precis varför du "sprack" hejdlöst ut i ett skratt, efter att ha läst din utmärkta beskrivning på hur det är med flytt efter tillfälligt boende ;).
    Det är konstaterat att det är nyttigt att skratta befriat. Och Höganäs är alltid Höganäs....även om de har en spricka i botten

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett stillsamt påpekande från en talande kruka var allt som behövdes. Nu efteråt kom jag på att vi hade ju kunnat tänkt, Trasig, kastas. Men vi är ju inte såna vi och så blir det som det blir, fullt.

      Radera
  2. Lappen ligger väl kvar, hoppas jag! Annars måste du lägga dit en ny – lova det!

    SvaraRadera
  3. Vilken bra historia! Packa är verkligen urtrist! När min Oma gick bort och vi packade ner hennes grejor var det tungt, inte för att hon hade många saker, utan för att vi saknade henne. Alla små lappar med information lättade upp. I en hög med alldeles nya trosor hade hon skrivit pappas adress och att det var honom man skulle kontakta om det hände henne något. Hon var alltid redo.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så fint att skriva små meddelanden så, kanske lite konstigt placering med en lapp bland de nya trosorna.
      Ska tänka på det, senare.

      Radera
  4. hehe... istället för att kassera så varnas yngre generarionen!? Eller hur var tanken, tror du? Jo, välbehövligt med skrattanfall ibland.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nja, jag tror att lappen i krukan var mera en påminnelse till henne själv med betydelsen använd inte den här som vas. Och nog behövde vi skratta den gången. Det behöver man alltid förresten.

      Radera
  5. Vilken fantastisk historia! Man ska heller aldrig underskatta ett förlösande skratt. Har själv i övrigt varit med och packatt ner mina föräldrars hem, då efter 20 år och i ett något mindre hem - men å andra sidan var det destomer ihopsamlat utanför. Jag packade också i närmare året, med sedan gick det ju också smidigt när flyttlasset väl gick. Även om det var enformigt och jobbigt ibland, var det ju också kul - många minnen som kom fram osv. Fast visst var det härligt även mot slutet, när sopcontainern kom och man verkligen kunde börja se en skillnad..!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och så är det det eviga beslutsfattandet:
      – Det här kan vi väl ändå slänga?
      – Nej, inte den! Den har jag tänkt ha till/ ge till/ göra något av osv.
      Till slut frågar man inte längre.

      Radera
  6. Berikad av historien, ett gott skratt över en härlig Höganäs i en sådan situation! Lappen bland nya trosorna inte mindre. Är något varmt skimmer tycker jag över "generationsflytt", även om det också är sorgligt.

    SvaraRadera