Livsrummet

Vågar du odla något i år frågade en bekant. Ja självklart sa jag och undrade varför hon frågade så. Jo det kunde ju vara lite riskabelt att så frön om jag skulle få jobb någon annanstans och måste veckopendla menade hon. Tänkte inte på det, och inte vill jag tänka på det heller. Jag vill kunna pyssla om svärmor och växthuset varje dag. Och yogagrupperna, fortsatte sadisten har du någon som kan ta över, tänk om du måste sticka iväg mitt i terminen. Jag viftade bort det, dom vet hur man gör. Samtidigt minns jag hur rörigt det blev när två personer flyttade p g a jobb på annan ort. Den ena var ledare för ungdomskören och den andra tränade fotbollsungar. Plötsligt var dom inte där och en massa människor miste ledare och rutiner. Och inte vet jag om jag är arbetslös 8-17 eller om jag är arbetslös från kvällsskift eller skulle ha jobbat helg. Jag är arbetslös 24 timmar om dygnet alltså. Magsårsfrämjande.

Nähä, det första ”Tack för visat intresse” damp ner i mailboxen idag. Firman i fråga ”har tyvärr inte fått tilldelning i det aktuella anbudet och kommer därför inte att ha någon tjänst att tillsätta inom uppdraget” Jaja, efter fyllda 50 har jag i alla fall lyckats bli anställd på fem olika projektjobb. Och slutat och deppat över det ända till en väninna upplyste mig om att projek avslutas. Det ligger i projektets natur. Undrar hur det ska gå nu när jag fyllt 60+. Nja, men jag kanske inte ska ta det som ett personligt misslyckande att jag inte lyckats ro alla projekt iland till fastare mark och kontinuerlig verksamhet. Men hur påverkas man av att med glatt mod och öppet sinnelag kasta sig in i det ena projekt efter det andra och vara verksam i det och sedan få veta att det inte går ihop och avsluta och gå därifrån? Och göra det gång på gång. Det kan inte ha varit min lön som tärt på verksamheten. Dokumentera och avsluta har jag i alla fall blivit bra på. Och nu ska jag sätta mig och let...

Denna gamla bild får symbolisera vad jag tycker om vintern Nu har jag varit på arbetsförmedlingen och gjort handlingsplan, det gjorde inte alls ont. Den vänliga handläggaren och jag enades om att arbetsmarknaden är tuff för tanter i min ålder och dessutom är jag utbildningshandikappad enligt maken. Jag ska hålla mig uppdaterad och söka lämpliga jobb. Så jag letar projektjobb i stil med sammanställningar, utvärderingar och liknande. Och så har jag ju yogan som jag kan utöka lite. Hur mycket klarar kroppen? Skidåkning klarar den tydligen inte. Jag har gjort det igen, åkt på ändan, och det gjorde precis lika ont som förra gången. Såhär var det. Solsken, –3 grader, perfekt för skidåkning och jag tog mina lånade skidor och åkte i spåret en liten bit hemifrån. Jag strävade uppför backarna och gled över vidderna och när jag hållit på ganska länge så såg jag en skylt intill spåret, 1 km, stod det. Det kanske var felmärkt tänkte jag och strävade vidare för nu hade jag fått in en meditativ lunk....

I morgon ska jag till Arbetsförmedlingen och träffa min handläggare. Jag har skrivit in mig och skickat alla pappren till A-kassan. Arbetsgivarintyget fick jag visserligen tre veckor efter att jag slutat jobba så det kommer att bli tre veckors fördröjning innan det kommer några pengar. Jag har som sagt skrivit in mig, jag har också skrivit underlag inför samtal om handlingsplan. Det gör man på nätet. Man gör inskrivning, underlag och allt på nätet, dock ska man infinna sig personligen lite då och då men det får man brev om från Arbetsförmedlingen och missar man det så blir man avanmäld. Det är bara anställningsintervju eller jobb som gäller skäl att utebli utan att bli avanmäld. Dvs antingen står man till arbetsmarknadens förfogande eller också gör man det inte. Är man sjuk så gör man det inte. Och så ska jag söka jobb. 60+ med fil.kand. från 80-talet. Finns det något jobb åt mig därute? Hoho! Hallå!!!

En väninna lånade ut sina gästskidor och gästpjäxor till mig. Bara för att man bor granne med vasaloppet är det inte säkert att man är försedd med utrustning. Det skulle bli första skidturen på fem år. Jag letade fram skidkläder, eller i alla fall något som gick att åka skidor i, snörade på pjäxorna och krånglade på mig skidorna. De här nya bindningarna är inte helt lätta. Sedan åkte jag upp till garaget för att meddela maken att jag skulle ta mig en tur. Grannen var ute på sin gård och eftersom han brukar dundra runt med sin snöskoter så tänkte jag fråga om han möjligtvis dragit upp några skidspår. På väg dit, efter sisådär 20 meter åkte plötsligt skidorna fortare än jag och jag damp i backen. Mitt på släta vägen. Det blev säkert en fyra på den internationella richterskalan. Jag låg en stund och funderade på om jag skulle tillkalla ambulerande vårdpersonal eller om jag skulle svimma först. Sedan samlade jag ihop armar och ben, allt var helt, och reste mig. Fortfarande hade jag inte ...

Svärmor, tänkte jag, varför har hon så dåligt rykte? Inte min svärmor, hon har ett väldigt gott rykte. Hon kräver att få stryka vår tvätt, hon bakar allt bröd till oss och hon stickar strumpor, i all oändlighet. Till jul hade hon stickat åtta par och delade ut i julklappar. Sockorna på bilden är inte alla, de dräller omkring sockor lite överallt i huset. Och hur skulle vi bete oss utan den gråhåriga sektorn som skarvar i där föräldrar inte rår med. Hämtar på dagis, går ut med hunden, barnvakt osv. Men sådär i största allmänhet. Svärmor = elak. Hur blev det så?

Ibland snubblar man på sina egna intressen. För närvarande har jag tre stickningar, en virkning och ett antal oavslutade sömnadsprojekt på gång plus en mängd idéer. Jag har lite svårt att låta bli garn och tyg, alltså letar jag på nätet och hittade t ex stickkontakt och 365 saker du kan sticka och en massa andra roliga saker genom att slira runt på andra bloggar. Det räcker nästan med Zazzas blogglista. Och jag blev så inspirerad så jag blev alldeles slut. Det var den avslöjande titeln Har du nu köpt garn igen som fick mig att lugna ner mig och gå och lägga mig med Hundraåringen

Jag skulle tända ljus i växthuset för då rasar snön av fortare, har det sags mig. Jag var tvivlande men sakkunskapen var envis så jag pulsade ut till växthuset. När jag kom halvvägs så brakade det till och taket var plötsligt rent. All snön (nästan) åkte av helt utan min insats. Jag pulsade vidare eftersom jag var halvvägs så ville jag ju kolla inne i alla fall. Men dörren hade frusit fast så jag kom inte in utan att bearbeta den med list och spade. Termometern i växthuset visade att det hade varit -27 och för tillfället var det +3,7. Men den påstod också att det var +52,3 ute så jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Nytt batteri kanske?

Det kom ett brev, reklambrev och de betyder ju inte så mycket. Men eftersom jag är arbetslös så har jag tid att ägna mig åt oväsentligheter. Det var en bokklubb som hade ett förmånligt erbjudande, två böcker för en krona styck och en minicdspelare om man svarar inom åtta dagar. Det fanns 30 böcker att välja på. Petig som jag är så granskade jag böckerna, dvs läste presentationstexten. Hälften var romaner och hälften någon form av faktalitteratur. I de femton romanerna så redovisades elva mördade kvinnor och tre mördade män. När det gäller författare av samtliga böcker så var könsfördelningen det omvända. Fem kvinnor redovisades med namn, hur det var med uppslagsböckerna och det hemliga paketet vet jag ju inte. Jag börjar inse varför jag tycker det är mördande tråkigt med bokklubbar.

Dammsugare Min relation till dammsugare har alltid varit ansträngd, jag tror det är ljudet. Men sladd och slang trasslar också till det för mig, dessutom ska den kånkas upp på övervåningen och mer i källarvåningen och den slår mig på benen och jag snubblar på röret. Centraldammsugare har länge varit ett alternativ men det är dyrt och dessutom är det problem med hur rören ska dras. Och en massa slang som ska släpas runt är ju inte heller kul, men ljudet slipper man ju. I väntan på beslut i någon riktning köpte jag en liten laddningsbar apparat. Ganska behändig, bara ett rör och en behållare på mitten och ett handtag med av- och påknapp. Inte var den tung heller. När jag skulle inviga det lilla underverket så upptäckte jag att den har ett ledat munstycke med belysning. Visst är det fantastiskt! Jag visste inte att jag behövde belysa mina dammtussar men det var en fröjd att dammsuga och se ända in i vrårna. Men sistlidna städning bröt den lilla ihop. Även det hade sin förklaring. Julens b...

Inte blev det någon hemgjord gran inte. Men jag ger mig inte nästa år ska jag ha en gran som klarar både gästande katter och dito jättehund. Den ska bli en vackert dekorerad gren som hänger från taket, eventuellt med belysning. Hade jag tänkt och sedan får vi se hur det blir. Julen snubblade iväg som jular gör, jag har tappat räkningen på gäster som kommit och gått. En natt var det sju ungdomar som sov lite här och där i huset. Vi var elva kring bordet en kväll. Det är intensivt och kul och rätt som det är har alla farit och det är vardag igen. Men de betraktade vår lilla gran och log deltagande. Vi vann nog fulhetspris i år också. En del hinner göra saker under ledigheten, syrran t ex. Hur hinner hon? Men jag blir lite sporrad, eller om det heter inspirerad? Nu kanske jag hinner göra något jag också, jag kan ju inte söka jobb hela dagarna. Någon som har ett jobb över förresten?

Oj, Jag höll på att glömma frisera vinstocken, men nu är det gjort.