Livsrummet

Idag tycker Pysseliten att vi ska skriva om förberedelser. Jag tror hon siktar på julförberedelser. Att stöpa ljus är väl en typisk julförberedelse, det här är förra årets insats på den fronten. Det var andra  gången i mitt vuxna liv som jag gjorde det. Förberedelser är något som folk alltid hållit på med. Man samlar och plockar och gör förråd. Och så småningom börjar man döstäda och göra sig av med alltihop. Den här bilden är alldeles obegriplig utan förklaring. Så här är det, de där trästolparna som sticker upp ur sanden är inte träd som har vuxit där utan tunna trädstammar som bankats ner i strandkanten, kallas mjogar, och stenarna har lagts dit, allt för att strandsko älvstranden så att vårfloden inte skulle ta med sig marken. Det hade nämligen hänt allt för många gånger. Varje hemman var skyldiga att leverera en viss mängd mjogar försedda med bomärke till strandskoningen. Nu är älven reglerad och faran är över. Och hela arbetslivet har vi sett fram emot pen...

Dagens ungdom en lördagkväll i timmerstugan Det ser ut som om Johan petar naglarna Det verkar som om Martin också petar naglarna Emma och Jennie håller också på Aha, det är grundkurs i nålbindning för en del,   Johan har gjort klart de nålbundna sockorna för han kan redan. Pensionären löser korsord  Har han börjat peta tånaglarna nu? Nej han flätar en 6-partsfläta och då är det ju väldigt finurligt att haka upp flätan på tån Så här blev Martins nålbundna mobilfodral. Första försöket med nålbindning. Nålbindning är en metod som inte har något med varken stickning eller virkning att göra. Den metoden var det vanliga sättet att göra sockor, vantar och mössor före 16-1700-talet. Stickning var inget som vikingarna ägnade sig åt.

Det är Pysseliten som vill att vi ska beskriva fiffiga lösningar den här lördagen. Övriga lördagsbloggare finns i fliken ovan. Själv funderar jag på en fiffig lösning för att komma fram till "Nästa vecka". Sedan jag blev pensionär i juni har jag sagt att Nästa vecka, då ska jag slå mig ner vid vävstolen/symaskinen/bandvävstolen/täljhästen osv. Men ännu har inte Nästa vecka inträffat och den gör det definitivt inte den här helgen. Så tills vidare ber jag er att hålla till godo med de här fiffiga lösningarna, Man behöver alltså inte vara med i facebook för att titta på´t. Recycled art Foundation  bara klicka på "åter till album" och sedan pilen på sidan av bilden. Kreativ helg på er.

Bilden är hämtad ur en artikel som Hans Olander på Dalarnas tidningar skrivit Alltså riktiga stora milstolpar i gjutjärn som står utmed vägen.  Tydligen är det någon som samlar på såna. Väldigt tråkigt tycker vi på Siljansfors för den milstolpe som stod vid herrgården försvann häromnatten. Så här  nyrustad  och fin var den. Nu återstår bara en ledsen stenhög Nu undrar vi väldigt mycket vart gamla milstolpar tar vägen. Säljs de som skrot? Tar en skrothandlare emot såna? Är det samlarobjekt? Och hur kan en seriös samlare acceptera att ha stöldgods i sina samlingar. Infotavlan står ensam kvar  Den var gjuten på Siljansfors bruk och gjorde sig alltså riktigt bra just där. Vid herrgårdsdammen var det vackert men kallt

Idag vill Pysseliten att vi ska skriva om att leva länge, resten av lördagsbloggarna finns i fliken ovan. Nu är jag sen igen, men jag har faktiskt ägnat dagen åt yoga, Karmayoga närmare bestämt. Karmayoga är osjälviskt arbete och leder till personlig utveckling, (eller om det var andlig). Jag är lite skeptisk, det är inte helt klart hur jag utvecklas av att flyttstäda dottern förra lägenhet Yoga är annars ett väldigt bra sätt att leva ett långt och harmoniskt liv. Alla mina tre yogagrupper föredrad den här yogaställningen En del gillar den här, kallas babypose. Det lilla bruna pappret på golvet är ett chokladpapper, alla deltagare får en bit mörk choklad före yogapasset I vår släkt är det vanligt med 90-åringar. Min farbror blev 100. Han hann uppleva en fantastisk utveckling, pigg och alert och intresserad av det mesta dessutom hade han humor. Enligt Ny Teknik är det här de viktigaste uppfinningarna under 1900-talet, listan är 43 punkter lång och här är det ti...

Ursäkta om jag kommer lite sent men det har tydligen blivit en vana, ska försöka bättra mig. Pysseliten sstår för lördagsteman i november och idag ska det handla om Handen på hjärtat. Alla lördagsbloggare finns i fliken ovan. I går morse ringde Gunilla på Mora hemslöjd och sa att de hade fått ett återbud till kursen i Yllebroderi med Anna Wengdin som ledare. Kursen är två dagar och ges en gång om året och är omåttligt populär. Tack sa jag och infann mig i morse. Jag har köat till den kursen ganska länge, ett par år tror jag. I fjol var jag på fyrtioförsta reservplats. Eftersom jag ägnar november-mars åt att överleva och undvika tråkigheter (det är illa nog som det är) så  var den här kursen lite glädjefnatt. Jag packade med mig det som eventuellt skulle behövas: Linne, kläde, filt, brodergarn i alla former, knyppeltråd, skinn, pärlor …. nålar, sax, papper, penna… Man kan brodera armband t ex Eller göra som Annika och brodera två hjärtan som som ska sitta på drap...

I flygande fläng, tror jag den heter. Vi for till Rättviks kulturhus och tittade på May Lindholms utställning. Inspiration har hon hämtat från en film om Sofiaflickorna.  En alldeles underbar utställning och mer om May och hennes skulpturer kan man se här . När jag fyllde jämt häromsistens fick jag ett underbart par av mina syskon m. fam. Kusinerna, kolla händerna eller tassarna eller... Först stod dom i växthuset men det kändes lite ängsligt så dom fick flytta in och nu står dom i köksfönstret och är lite försynt tjatiga. Den ena tycker att jag gör det ganska bra och den andra instämmer men tycker att jag ska göra mer och bättre. Dvs skriva.

Den här helgen vimlar det av söta små häxor och spöken som hotar med bus om de inte får mutor. Och självklart får det en chokladbit och jag blir inte ett dugg skrämd. Alla dess döskallar och dödens symboler som är på modet för närvarande är bara lite tröttsamt när döden är närvarande på riktigt. Det som har varit mest aktuellt och gjort mig mest orolig den senaste tiden är sjukdom och lidande. Inte för egen del utan för min svärmor. Starka glada Greta som alltid bakade kakor och stickade strumpor, som alltid stöttade och var imponerad och stolt över barn och barnbarn. Hon ville inte vara sjuk, men kroppen var sliten. Hon ville fungera som vanligt men hjärtat orkade inte. Hon ville vara med men blev allt mer frånvarande. Natten till den första november dog Greta, alldeles lugnt och stilla. Nu får vi lära oss att leva utan henne. Men hon finns ju med oss ändå med alla goda minnen och varje gång vi drar på oss raggsockorna så tänker vi på...