lördag 1 augusti 2009

Trångt i livsrummet

Ibland blir det för trångt.
Det finns stunder då det bara blir för mycket av allt, framför allt jobb, och folk. Mitt rättesnöre är att vara hjälpsam och positiv, vi finns ju till för att underlätta tillvaron för varandra, det är det som är vitsen med alltihop.
På somrarna är det här blir det här lite extra tydligt, i synnerhet för oss som bor i turistbygd.
Men hela tiden?
Ibland behöver man, dvs jag, utrymme omkring mig, eget svängrum, jag behöver ha armarna avslappnade och hängande rakt ner eller i bästa fall liggande orörliga. Kanske det har blivit värre med åren. Behovet av ett eget rum.
Har jag inte möjlighet att gå undan så gör jag det ändå, mentalt. I bästa fall gör jag intryck av att lyssna, kanske verkar jag lite frånvarande eller tankspridd. I sämsta fall sur.
Men behovet av egen tid går naturligtvis att tillfredställa, ganska enkelt.
Jag tar helt enkelt min Mac under armen och går ut och sätter mig i växthuset och det måtte synas på mig att jag vill vara ifred. Oftast får jag sitta där ensam, det är något outtalat, kanske har jag någon gång uttalat något lite väl tydligt och sådant brukar ju fastna i minnet hos den som drabbas av budskapet.
Ifred med tankar och datorn i stillheten i växthuset. Jag tankar in mina tankar i datorn och hoppas att jag ska få plats med nya tankar i huvudet. Det är lite väl storvulet tänkt va?
Jag får sitta ensam, för det mesta. De närmaste har en känsla för läget, stämningen.
Om det inte är för varmt, så stänger jag luckorna och dörren för att hålla myggen ute och i viss mån ljud.
Men påfallande ofta händer det något.
Fika t ex, eller mat eller telefonsamtal eller besök eller något annat väldigt viktigt. Och då blir jag så fel. Irriterad, och sur. Jag tappar koncentrationen och irrar runt i texten och ger upp. Trots att jag vill ha mat och fika och jag vill att folk ska ringa till mig och jag blir väldigt glad om någon kommer och hälsar på.
Men inte just då.
Ps. och medan jag skrivt den här texten har jag blivit avbruten fem gånger. ds

2 kommentarer:

  1. Hmmm...vad ska man säga. Kanske: I know the feeling. Och: Tack för senast!

    SvaraRadera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera