Livsrummet

Är det någon som har ett bra tips vad man gör med gröna tomater? Steka? tja, jag trodde de var frittering det handlade om. Vad kan man göra mera, inläggningar? Varför odlar vi tomater över huvud taget? Vartenda år är det likadant, jag står här med en driva gröna tomater och undrar vad jag ska ta mig till med dem. Det är väl ganska dumt att tro att växthuseffekten ska påverka jordaxelns lutning och soltimmar till tomaterna. Man kan naturligtvis bättra på klimatet med växthuslampor och kaminer men det är liksom fusk. För tillfället har jag tomatgardiner och tomatinstallationer i fönstren. Men det ligger fortfarande kvar en driva på köksbordet. Tips?

Nu är glada sommaren slut slut slut, eller hur det var. Maken frågade om jag skulle plantera en ny vinstock nu i höst. Nej, sa jag, jag gör det i morgon bitti. Men jag menade att jag gör det i vår. Det är så jag ser på vintern, mörkt, kallt och natt. Jag vill inte vara med då. Nu har jag i alla fall skördat mina sju vindruvor, inte mycket att skryta med men med tanke på att det inte borde varit något alls så är det i alla fall sju. Vinstocken planterade jag förra året för att fira att jag fått ett nytt jobb. Dessvärre tog det slut efter ett halvår men jag fick ett nytt ganska snart. Men man kan ju inte hålla på att plantera vinstockar stup i ett, i synnerhet inte mitt i vintern. Tomater har jag också skördat lite då och då. Varje gång jag ger mig i kast med tomatdjungeln så lovar jag att nästa år ska jag banne mig inte tillåta att en enda tjyv blir mer än två cm. Här jag sagt det förr? Physlalisen har fått flytta in. Det var inte lätt. Jag klädde in den i en stor sjal och baxade...

Tjo faderittan, nu åker jag på spelmansstämma. Det blir nog inte så mycket tjoande förresten, spelmansstämmor nu förtiden är högst seriösa tillställningar. Eventuella vakter brukar vara undersysselsatta. Det är få som klarar av att dricka och spela med någon vidare bravur. Jag har fullt sjå att spela fiol trots att jag är nykter, onykter är det ingen idé att försöka. Men lite smärtstillande går det ju åt i alla fall.

De är kusiner med varandra och jag fick dem av mina syskon med fam. Keramiker May Lindholm gör underbara figurer. De är mina uppmanare och påminner mig hela tiden om att jag ska sätta mig ner och skriva. Varje dag klappar jag om dem och säger att jaja, jag ska. Material finns, historia finns, fakta finns. Men tid och ork tryter. Idag skulle jag kunna skriva en liten roman men eftersom denna arbetsdag bara tillät 10 minuters lunch och inga fikaraster, så har en form av hjärnstillestånd infunnit sig. Morgondagen blir nog inte så mycket bättre. Jag tror jag ska fråga chefen om vi ska ha potta på rummet också. Det är tur att jag har växthuset att sitta i en stund när jag kommer hem.

Trattisar växer som svampar ur jorden sa diverse bekanta. Vi for ut i skogen, med klent resultat. Dessutom glömde jag stövlarna kvar på trappen och fick lov att trassla mig fram i träskor. Men det var vackert i skogen. Varken fästingar eller älglöss och då är jag nöjd. Idag åkte vi ut igen med samma vänner, jag hade fått med stövlarna, solen sken. Skogen var så vacker och det fanns gott om svamp. I synnerhet kring en liten bäck, det var där jag upptäckte att stövlarna läckte. Men det var ju inte kallt och blöt strumpa är inget att klaga över. Jag strosade längre in i skogen och hittade en riktigt fin bäck som hämtad ur en sagobok om tomtar och troll. Eftersom jag är en ganska vig tant hoppade jag över bäcken och fortsatte leta svamp. Det fanns ingen så jag beslutade att ta mig tillbaka till de andra och tog sats och hoppade över bäcken och landade på en fin tuva. Den tuvan visade sig vara mossa som växt över en liten myr som var ganska bottenlös. Jag sjönk till ljumskarna. Svampen föl...

I natt dog kaninen vid en ålder av 11 år och 9 månader. En ansenlig ålder för en kanin som anses bli max 6-7 år. Kaninens matte flyttade för fem år sedan men kaninen har ändå varit en förankring i barndomen. Nu är kaninen död och matte är 23 år och barndomen är slut. Trots att det är roligt, intressant och spännande med högskolestudier så skvalpar livet till när barndomen dör. Grannen och jag insåg att det var lämpligt med gravöl och hedrade kaninen så gott vi kunde och tröstade matten på telefon.

Det var fullsatt på yogan, i stort sett. Det kanske hade gått in ett par till på första gruppen. Kul att folk vill sköta om sig. Jag skulle ta det lite lugnt föreslog läkaren, men det glömde jag så jag ledde glatt två grupper på raken. Nu är jag lite trött. Det svåraste är tydligen att få stil på andningen. Allt för många andas mer med axlarna än med magen, inte kan man syresätta kroppen ordentligt så. Det är bekymmersamt det där. Undrar om det är någon marknad för andningslärare.

Nu har jag röjt i hallonhäcken, det är riktigt otrivsamt för fästingar där nu. Jag har gallrat i vinbärsbuskarna också och funderar på att plantera riktigt taggiga krusbärsbuskar runt hela tomten. Allt för att hålla rådjur och vidhängande fästingar på avstånd. Men det var drygt, dålig kondis eller penicillin? eller kanske båda. Att cykla en mil/dag ger inte mycket muskelstyrka i armarna. Grannens hallondjungel tänker jag inte besöka igen, i alla fall inte utan heltäckande dykardräkt. Typ. I morgon börjar jag med yogaklasserna igen. Det ska bli skönt, jag har slarvat hela sommaren. Dessvärre har jag inte så mycket nytt att presentera, jag får försöka variera så gott det går. Och på lunchen ska jag efterlysa min kamera, det kan väl inte vara så svårt att reparera den, eller byta ut. Det är väldigt tomt utan i alla fall.

Men när skymningen föll och grannen givit upp med sitt gräsklipparmonster så tände jag en brasa i kaminen i växthuset och satt mig soffan och tänkte. Då hände det något mycket märkligt, soffan drog omkull mig och jag blev liggande där ända till den andra grannen väckte mig och sa att middagen var klar. Tänk så det kan bli?! Den där jobbrelaterade boken blev oläst i kväll också, konstigt, den som var så intressant på jobbet.

Kraschlandade på soffan i växthuset efter jobbet och somnade. Då drog grannen igång sin gräsklippare, modell större. Och då slog jag inte ihjäl honom för jag är så harmonisk så. För det mesta.

I natt var det bara 2 grader varm, tomaterna hade nästan gåshud. Krassen har fått ett gammalt överkast. Jag gillar inte det här, jag vill bo i Spanien nu. Både kameran och bilen är trasiga fortfarande men fästingbettet bleknar och symptomen avtar. Det är ett sant glädjeämne.

Borrelia, symptom och konsten att skylla ifrån sig. Att det blev ett stort rött kliande utslag på låret när jag krånglat omkring i hallondjungeln bland myror och mygg, det vara inte så konstigt. Inte heller var det konstigt att jag hade träningsvärk i axlar och nacke när jag hade börjat väva, och huvudvärk hör väl till när det är stressigt på jobbet. Att jag var trött och frusen efter denna sommar och nu när hösten kommer det var fullt förståeligt, tyckte jag. Samtidigt konstaterade jag lite håglöst att jag tydligen fått tinnitus, det piper i öronen. Som en mobilladdare kan låta ungefär. Men så visade jag en jobbarkompis med sköterskeutbildning det röda utslaget som fortfarande kliade det efter tre veckor. Utslaget alltså. Sjuksköterskor är effektiva och hon tittade snabbt på mitt utslag och ställde diagnos; borrelia, och jag fick order att kontakta läkare, han sa samma sak. Dessutom sa han att det är svårare att ställa diagnos på kvinnor, män har mycket tydligare symptom. (Ja men så ...

Jag plockade helt fredligt hallon i grannens förvildade hallondjungel. Det hade jag fått lov till. När jag banade mig fram bland nässlor och buskar var det inte så lätt att hålla reda på vad det var som kröp på fötterna. Det var något som kröp på benet också och hallonbuskar har små vassa taggar och det var nog en sån som fastnat i jeansen. Trodde jag. Det var en fästing. Jag visste inte att det fanns sånt elände här uppe i norra Dalarna. Jag var så övertygad om att det inte fanns fästingar med borrelia så att jag gjorde ingenting åt den stora röda kliande svullnaden, inte förrän sköterskan på jobbet protesterade efter fyra veckor. Visst har jag varit trött och haft ont men livet är ju inte så lätt. Dessutom är kameran hos kameradoktorn och en drivknut på bilen är trasig och det var bara tre grader i natt. Bläää

Yppig, som en riktigt moderlig moder bör vara. Det är från den som min tynande åkervinda härstammar. Moderplantan växer på syrrans tomt och under grönskan anar man skottkärran som hon ställde ifrån sig en stund. Påstår hon. Men jag misstänker att den stått där i flera veckor. Erkänn!

Skyll dig själv sa syrran när jag ville ha Åkervinda. Hon hävdade att den skulle sprida sig över tomten, kasta sig över all växtlighet och tynga ner blommor och buskar och kväva allt i sin väg. Som nyponrosen ungefär. Jag åkte hem med mina mobbade plantor och satte dem försiktigt vid en spaljé så att de skulle kunna klättra ohämmat och prunka vid källartrappen. Det skulle bli så fint. Detta är resultatet efter tre år. En halvmeter hög kanske.