Livsrummet

Plötsligt blev det semester. Jag var inte riktigt förberedd, jag jobbade så gott jag kunde och plötsligt snubblade jag på någon slags tröskel och föll rakt in i semestern. Det var tur för jag hade nog inte orkat så länge till. Nu går jag här och håller mig i väggarna och undrar hur man gör när man har semester. Klarar de sig på jobbet? Klart att de gör, det är så många jobb som klarat sig utan mig så varför skulle de inte klara sig nu. Jag har haft fyra projektjobb de senaste tio åren och ändå har jag hunnit vara arbetslös i två år. Och jag är så trött på det. Projekt ska genomföras och avslutas och utvärderas sedan ska verksamheten eventuellt fortsätta i ny form. Den senare halvan har oftast bortfallit eller också har verksamheten fortsatt med ny personal, chefens fru/barn brukar vara en vanlig fortsättning efter en prydlig omorganisering. Nya tjänster inrättas med fruns/barnens cv som grund. Det är då jag blir trött och less i överkant, och tänker att fy fan, varför ska man...

Svalorna har kommit, kring Erik-dagen som vanligt. De blir färre och färre för varje år men deras betydelse är desto större. Jag skickade mail till sommargrannen; ”Nu har de kommit”. Det behövs inte mera, hon vet. Och hon kom några dagar senare, pensionärer kan ju göra så, bara sticka iväg. Jag är ledig över helgen, långhelg, tre dagar. Fast jag bär mig åt som om det vore en normal semester och planerar vad jag ska göra sedan, först ska jag vila, slappa och slöa. Liggfåtöljen i växthuset är ett ständigt mål, det drar lite kallt ute men i växthuset är det varmt och skönt och lä. Traven med trädgårdstidningar och yogatidningar och Hemslöjden och Gudrun Sjödénkatalogen växer och ibland tar jag med mig en stor kopp te och lägger jag mig i fåtöljen och tar en tidning och ska riktigt njuta. Och så somnar jag. Teet kallnar och tidningarna blir olästa. Men jag vilar och mår bra, läsa kan jag göra sedan, i höst när det är kallt och mörkt. Ibland tar jag med mig datorn, min älskade Ma...

Syrran och jag byter växter. Förra sommaren tog jag åkervinda hos henne och tänkte att det skulle bli fint i spaljen mot källartrappen. Skyll dig själv sa syrran, Den breder ut sig och svingar sig upp på alla andra plantor och bryter ner dem. Kväver allt i sin närhet. Inte på tundran hos mig sa jag. Gullris tog jag också, Ta mera sa syrran men skyll dig själv, nästa år har du trädgården full av det där ogräset. Inte i min växtzon sa jag, det är samma växtzon som Luleå. Det var förra åter som jag tog åkervindan, i år visade jag syrran den lilla bleka taniga miniåkervindan. Som fjällbjörk fast åkervinda. Gullriset som frodats i flera år har för all del vuxit till sig men sprider sig inte. Syrran fick ett par plantor med något blått ganska fint ogräs som växer ganska bra här. Det storknade i hennes mylla och bara dog. Tio mil norrut finns en pampig trädgård och där växer det minsann både valnötsträd och kivi och mängder med arter som inte fungerar i min trädgård. Men jag erkä...

Det har flyttat in myror i växthuset. Vi var bortresta några dagar och dottern skulle sköta vattningen och jag hade glömt att säga till henne att hälla ut vatten på golvet. Varje dag. Det myllrade av små svarta myror och jag sa fula saker och rev ut alla stenar som jag så mödosamt lagt dit. Noga, med vattenpass. Grannen hade stenmjöl över så jag fick ett par skottkärror av honom och han var glad att bli av med det. Mera stenmjöl och jag hade nog varit lite snål med det innan. Myrorna hade hunnit bygga ganska mycket och försvarade tappert sina fästningar. Jag hävdade att det fanns mycket bättre ställen för dem men de ville inte lyssna på det örat och jag tvivlar på att de har öron över huvud taget. De var många men jag var störst och hade dessutom både spade och vatten. Faan! Det var inte med någon större entusiasm jag tog itu med myrsaneringen när jag kom hem efter jobbet, men det måste göras för jag vill ju kunna sitta i mitt växthus. Brådis var det också, jag ville ha det klart till...

Idag fyller jag 60 år. Det är hemskt men jag har vant mig nu. Tränat på att säga att jag är 60. Men jag tror ju fortfarande att det bara är en tillfällig period, det går nog snart över. Morgonen var lugn och fridfull. Maken var på sammanträde, dottern och pojkvännen sov och sonen med flickvän satt på tåget på väg hit. Jag åt frukost i lugn och ro i solen och tyckte det var väldigt skönt. Ingen var bjuden till kalas, jag hade inte haft ork och styrfart nog att ordna något. Men ungarna med sina respektive skulle ju vara här och svärmor och eventuellt någon mera. Jag visste ingenting om denna dag. Ibland struntade jag i det och ibland slog ångesten klorna i mig och frågade vad jag skulle göra om det kom mycket folk. Då körde en liten skåpbil in på gården och en man började bära ut backar med mat. Pajer, potatissallad, rostbiff, vårrullar osv. Jag protesterade och förklarade att vi blir nog max tio personer! Mannen protesterade i sin tur och sa att han visste ingenting, han kör...

Vaknar tidigt efter en orolig natt. Det är svårt att sova nu, ljuset kanske eller åldern. Efter frukosten och tidningen tar jag tekoppen med mig ut. Luften som källvatten, det har sagts förr men det är så. Jag är ledig nu, mellan två jobb. Osannolikt vid min ålder men jag har faktiskt fått ett nytt jobb. Det var kanske åldern som var meriten. Luften är kylig men solen värmer. Jag sätter mig i växthuset och friden infinner sig. Svalorna singlar omkring, ja jag vet att det är tornseglare. För mig är det svalor. Det är två dagar kvar tills jag fyller 50, nej 60 är det. Avgrund, det var likadant vid 50. Minns inte hur det var vid 40, barnen var små då och mina föräldrar levde. Det var så mycket då. Jag brukar ha koll, brukar planera och ha kalas, baka och laga mat. Orkar inte, vill inte bli 60, vet inte hur man gör. Jag har ju aldrig varit så gammal förr. –Jag tar hand om det här, barnen får hjälpa till, sa maken. Det var då jag blev riktigt orolig. Ungarna är mitt i en tenta...

Det är många krig som ska utkämpas. Men detta med rosorna är en evighetskamp. Finns det något som växer så snabbt som nyponrosornas rotskott? Jag tycker mig höra ett fridfullt rassel i marken när rotskotten ilar fram i sanden. Det måste ju vara lätt för dem att ta sig fram när det bara är sand, hela området är sand, kilometer efter kilometer. När vi grävde ut för källaren så var det sand hela vägen ner. Man kunde se avlagringarna från den forna älven som gick här för mycket länge sedan, höstarna ger en mörk rand av pollen som fallit till bottnen, sedan kommer ljusare sand och till slut har det blivit så många lager så att älven finner sig ett nytt lopp. Nu bor vi 100 meter från älven och den transporterar fortfarande sand Det är ju lätt att gräva i alla fall. Bekanta från upplandsslätten såg förundrat när jag drog upp spaden ur ”jorden”. De fick upp spaden ur marken fick de tälja ren den med kniv för att få bort leran som kladdade fast. Rosor vill ju ha lerjord har jag för mig, det gäl...

Bygget Så äntligen började det hända saker. Jag hade grävt ner plintar, mätt och grävt om, mätt igen och lirkat och ändrat och flyttat och det var ungefär som att lägga marksten. Det blir inte bättre än man gör det. Dotterns pojkvän som är smed brukar säga lite djupsinnigt att det är lika bra att göra rätt från början så att det blir rätt från början. Jag har mera levt med förhoppningen att jag kan ha tur. Hittills har jag inte haft det. Maken tänkte inte fortsätta förrän alla plintar stod i givakt med exakta mått på alla ledder. När jag hade gett upp och börjat om några gånger blev det till slut bra och maken reste stolpar och jag höll i medan han spikade. Det är ju ofta så här stora män gör saker, vi bräckliga små kvinnor får hålla i ändan, på brädan alltså. Har man dessutom, tumledsatroser så kan det bli besvärligt med själva hållande också. Det finns värktabletter. Det började likna ett litet hus och jag var lycklig. Maken tyckte att det var besvärligt att kryssa mellan plantorna ...

Över 20 grader varmt i växthuset. Det blir eftermiddagsfika där. Ute ligger snön meterdjup, rådjuren har det svårt nu men småfåglarna får mat vid fågelbordet – och kivas. Det är skönt här inne, kroppen ler jag tar av mig tröjan, Jorden ligger bar och det kliar i fingrarna. Det blir frösådd och förhoppningsfulla krukor i alla fönster. Oftast sår jag för tidigt utom när jag glömmer bort. Blomman för dagen borde jag så nu eller i alla all snart. Frökataloger är nötta nu och drömmar prunkande mer än rabatterna någonsin kommer att göra. Det ska grävas, det är så lätt vid köksbordet inte drygt alls och i fantasin är allt fixat i ett nafs, dvs spadtag. Jag förtränger glatt och villigt hur jag slet med grunden till växthuset, Björken, roten, gräsmattan som skulle bort och jorden som skulle sållas. Skulle och skulle, jag sållade den för att det är smått om jord här. Det är sand, sand meter efter meter mer. Att gräva är ingen konst men att odla. Nej morötter är ingen idé, de blir som stoppn...

Bygglov Det artar sig med mitt växthus. Det finns hopp, det kanske blir till i år. Hur många år sedan var det jag började tala om saken, tre, fyra? Björken som stod där växthuset ska stå är fälld och uppeldad, roten är uppgrävd och bortkörd, fönstren som ska bli växthus är inhandlade för 1 krona. Viktigast av allt, maken har insett att behovet av mitt växthus är en naturkraft, ok naturbehov då. Han medverkar till projektet. Maken har mätt fönstren som jag köpt på anbud. Det visade sig vara lite bökigt med villafönstren så det blev andra större fönster. De har suttit i Solleröns skola. Växthuset skulle visa sig bli att bli lite större än vad lagen tillät då, ca 12 kvadrat. Äh, det är ju bara ett växthus, sa maken tillika byggnadsnämndens ordförande. Bygglov! sa jag, Äh, sa maken och började lägga ut bjälklag till grunden. Jag blev upprörd och krävde lagliga tillstånd för byggen och jag bävade inför vad det kan resultera i för rubriker annars. Jag krävde bygglov och bygglov s...

Desperado i trädgården Jag måste ha ett uterum! Eftersom jag saknar möjlighet (kunskaper, styrka etc) att bygga det hett efterlängtade växthuset själv så måste jag ju göra något med min verksamhetslust! I hörnet mellan utbyggnaden, köksväggen och farstun var ett utmärkt utrymme för en uteplats. Det liknade det ett mossreservat. De grässtrån som förekom påminde mest om generande hårväxt. Så jag sa till maken, för 20-de året i rad, att här skulle vara trevligt med en uteplats. Hittills har inte maken tyckt det därför att snön rasar ner från taken där alt. sotarna ska komma fram till takstegen som finns där. Jag har inte orkat argumentera om snöras och sotare så det har inte blivit något mera av det. Men den här våren hade inte maken några motargument alls han sa bara Gör det då! När man är van att köra huvudet i väggen och plötsligt upptäcker att det inte finns någon vägg så blir man lite omtumlad. Jag satte ner kaffekoppen och hämtade spaden och började gräva bort moss...