Livsrummet

På något outgrundligt sätt har det spritts ett rykte på bygden, att vi samlar på allt gammalt. Ja, jo, lite kan det ju ligga i det. För några veckor sedan ringde en kvinna och ville prata med Pensionären, hon höll på att städa ur sitt hus för hon skulle flytta och hennes man som varit död i många år hade en del papper som Pensionären kanske kunde vara intresserad av.  I en gammal trött portfölj som verkar ha varit med på många turnéer fanns bl a detta. Vishäften med noter från 20-30-talen.  Ganska slitet

Frånsett att Blogger och jag inte kommer överens så ber jag att för önska er ett nytt trevligt år. Vikingakvinnor i Årsunda vikingagård, det var ganska ruggigt den dagen yllekläder hade inte varit så dumt. Juli , det är då det är som mest intensivt och bor man i ett turistområde så är det många besök. Det är mycket intensivt och lika kul och tids nog blir det november. Men vi hann med ett besök på textilvecka i Årsunda vikingagård. Och det var vårdplanering för farmor som får flytta till äldreboende, äntligen. Augusti Då fick vi glida fram med Ångbåt Engelbrekt och blev serverade middag medan vi kunde titta på duggregnet utanför fönstren.  Lisselbyutställningen , årliga utomhusutställning gick av stapeln, en fantastisk tillställning som tyvärr ofta krockar med en annan fantastisk tillställning . Och så plockade vi bär, hallon blåbär lingon, Pensionären plockade mest.  Farmors lägenhet skulle städas ur. Och när folk började prata om sista semester

God och glad slöjdarjul önskar jag alla. Nu när vi har stressat klart med julklapparna så kan vi slå oss ner med nöjesstickningen. För det var väl ingen som trodde att jag skulle kunna låta bli. Det här blir en provlapp, spännande att se om jag klarar Tant Koftas uppifråntröja

Vi bakade som sagt tunnbröd, till Pensionärens och mågens stora förtjusning. –Detta är mat i sin renaste form, sa mågen högtidligt. Folk som inte har den här tunnbrödstraditionen kallar ibland tunnbrödet för Moratidningen. Såhär går det till att göra en tunnbrödsbitå. Det här är kult och tradition. Man breder smör på en bit tunnbröd, mosar kokt potatis, stek sill och stekt fläsk (faktiskt) och breder ut på brödet  Sedan rullas det hela ihop I ena änden viker man upp en bit så inte det ramlar ut en massa mat. Sedan är det bara att äta sin bitå, och han åt och njöt.

Idag vill Gnuttan i Wienerbrödslandet att vi ska skriva om Nya traditioner och i går började jag med en ny tradition hoppas jag.  Fler lördagsbloggare finns i fliken ovan. Jag har länge letat efter en möjlighet att lära mig baka tunnbröd. Alla bagerskor som jag frågat har sagt att jadå, jodå, visst. Sedan har jag inte hört av dom mera. Förrän jag pratade med gamla grannen och väninnan Alice. Ja kom ni, jag har ugnen varm. sa hon. Emma hängde med. Kolla här också. Men nu var det ju inte så enkelt, det är en del förberedelser och det mesta stod Alice och hennes Bengt för. Bakugnen ska värmas upp, d v s den ska eldas med ved i en vecka. Det ska inte vara vilken ved som helst. Det går att värma upp ugnen med granved men det går inte att baka med för granved sprätter. När man gräddar ska det vara björkved, så vi körde dit ett lass granved och några lådor björkved. Så behövs det potatis, tio liter kokt och skalad potatis. Så var det bara att packa, rågsikt, förkläde, sjal krin

Jag ska verkligen inte sticka flera sjalar, dvs jag ska inte börja på någon före ju i alla fall. Men ibland är det ju kul att se om jag lyckas lista ut mönstret. Den här gången hade jag inget mönster utan körde med fria fantasier, det var mest konstruktionen, jag ville helt enkelt se hur fungerade. När man stickar en trekantig sjal så kan man  ju börja i nacken, t ex. Man kan naturligtvis börja var som helst men ofta blir det i nacken och så ökar man i ytterkanterna och i mitten. Problemet är att en trekantig sjal har med mesta tyngden i ryggen och den glider lätt av. Det är trist.  Jag är en frusen tant så jag vill ha sjal runt om så jag gjorde två i en liksom. Varven blev ohyggligt långa och när det är sisådär fyrahundra maskor på stickorna så är det väl inte så smart att avsluta med en volang.  Men nu är det avmaskat och klart och jag ska inte börja på någon mera sjal, den här veckan. tror jag.

I dag vill Gnuttan i Wienerbrödslandet att vi ska behandlat ämnet I dag. Övriga lördagsbloggare finns  fliken ovan. Men tyvärr, jag hinner inte blogga idag. Väninnan och hennes hund är här och hon vill gå en loppisvända, hunden är nog inte så intresserad, men loppis är ju alltid kul så jag är med, mest som guide för väninna har lika klent lokalsinne som jag. Prylar har jag så jag klarar mig, men det är klart att hittar jag en vacker vävnad eller ett gammalt hellinnelakan så får det nog följa med hem. Egentligen borde jag nog baka igen för det där hårda brödet bara försvann, och kakorna, ja jag vet precis vart dom tog vägen och nu är dom slut. Men inte idag, jag får baka en annan dag. Det hade varit trevligt om vi hann baka pepparkakor tillsammans med vi kanske ska ta det en annan gång för i dag blir det nog lite stressigt. Men nästa vecka, då ska jag verkligen…

I december är det Gnuttan i wienerbrödslandet som hittar på bloggteman åt oss lördagsbloggare, kolla i fliken ovan. – Ta en kaka till, sa svärmor och det gjorde vi så gärna. Hon bakade allt vi kunde konsumera och lite till. Det kom en strid ström av bullar och kakor från hennes kök. – Det ska vara riktigt smör, sa hon, och grädde. Hennes mjuka pepparkaka med lingon, gräddfil, smör och mycket kryddor var en dröm. Som en dröm var också havrekakorna, mina favoriter. När hon inte bakade så stickade hon raggsockor. Varma fötter och mätta magar, det var viktigt. Och det var så gott och jag tog gärna en kaka till. Det slutade naturligtvis med att jag måste skärpa mig och nöja mig med en kaka och lite annan skärpning överlag och efter ett år hade jag faktiskt gått ner 7 kg. Nu lever inte svärmor längre och strömmen av kakor har sinat. Hennes receptböcker hamnade hos oss och vandrade snabbt vidare till dottern som ruvar på dom som en skatt. Och här sitter jag och väntar på kakor! M

En annan majstång Någon drabbades i natt av arbetslust och tog sig för med att såga ner majstången i byn. Helt meningslöst och väldigt obegripligt. Det är ju inte helt ovanligt att det sågas ner julgranar på bus, det kanske någon slags motsvarighet till att elda halmbocken i Gävle så nu tog man en majstång som omväxling, kanske dom inte visst att granen som skymtar till vänster är vår rotfasta julgran. Självklart tycker alla att det är osedvanligt korkat.  Och sjävklart ställer det till väldigt mycket extra arbete. En majstång i våra trakter är nämligen inte vilken stolpe som helst. Den återanvänds år efter år tills det är dags att byta ut den eller tills den, ve och fasa, går av när man reser den på midsommarafton. Det ska vara en senvuxen gran, lång, eller hög, den ska fällas mitt i vintern därför att då är den som torrast. Sedan ska den ringbarkas och torka långsamt i skuggan. Så efter ett par år kan den tas i bruk. Om man har väldigt mycket arbetslust kan man t ex

Idag tycker Pysseliten att vi ska skriva om förberedelser. Jag tror hon siktar på julförberedelser. Att stöpa ljus är väl en typisk julförberedelse, det här är förra årets insats på den fronten. Det var andra  gången i mitt vuxna liv som jag gjorde det. Förberedelser är något som folk alltid hållit på med. Man samlar och plockar och gör förråd. Och så småningom börjar man döstäda och göra sig av med alltihop. Den här bilden är alldeles obegriplig utan förklaring. Så här är det, de där trästolparna som sticker upp ur sanden är inte träd som har vuxit där utan tunna trädstammar som bankats ner i strandkanten, kallas mjogar, och stenarna har lagts dit, allt för att strandsko älvstranden så att vårfloden inte skulle ta med sig marken. Det hade nämligen hänt allt för många gånger. Varje hemman var skyldiga att leverera en viss mängd mjogar försedda med bomärke till strandskoningen. Nu är älven reglerad och faran är över. Och hela arbetslivet har vi sett fram emot pension