Livsrummet

Kallt och mörkt. Mitt sydländska blod längtar hem till norra Frankrike eller var det var släkten kom ifrån en gång i tiden. Visst skulle det vara trevligt med någonting som lyste upp lite i växthuset, vi har ju så mörkt på gården tänkte jag och pulsade (10 cm snö) ut till växthuset. En julgran kanske. Men det blev inget av med det för dörren hade frusit fast. Hittills har vi haft siljanstraktens fulaste julgranar men jag har ju aldrig gillat det där med skönhetstävlingar så det är inget jag sörjer. Fjolårets gran blev så utskrattad så i år blev det ingen alls. I år ska jag nog göra en julgran själv, en liten en som jag kan ha i en vas eller kanske hänga upp i taket eftersom vi får två katter på julbesök, ställföreträdande barnbarn tror jag. En väninna hade tagit en gren som var lagom grenig och så hade hon hängt på lite pynt och en stillsam belysning och hängt upp hela skapelsen i taket. Den idén ska jag fortsätta på. Möjligen efter jul för då har jag tid. Jobbet tar slut vid årsskifte

Jag vägrar att sorteras in i ”hela svenska folket” på det sätt som en journalist hävdade i radions P1torsdags. Hela svenska folket krävde besked om vad kungen hade för sig i sin ungdom, sa han. Beviset för denna upprördhet var att 80% av de som varit in på bokhandlarna hade frågat efter Boken som avslöjade skandalerna. Jag var inte in på bokhandeln och jag kommer definitivt inte att fråga efter den hårt marknadsförda boken. Jag struntar totalt i vad överklassens unga män hade för sig för 40 år sedan och jag vägrar absolut att betrakta det de gjorde som en nyhet och ett avslöjande. Däremot blir jag upprörd och arg när journalister slarvar med sanning och moral. Att så oförblommerat marknadsföra en bok vars syfte uppenbarligen enbart är att tjäna pengar kan väl knappast betraktas som god journalistik. Jag är betydligt mer intresserad av att få veta hur regeringens resonemang gått och hur logiken såg ut när det gäller samarbete mellan Försäkringskassa och Arbetsförmedling. För att nämna e

I våras var vi ju på Amalfikusten, det gav en tidig start på sommaren. Mycket trevligt, och gott. Nu har vi förlängt sommaren i höständen också. Häromveckan ringde väninnan Maria och berättade att hon och maken köpt resa till Moseldalen. Det kostade 57 kronor dig och 82 hem! Och så hade de bokat en lägenhet för fyra men de var ju bara två. Jamen så förargligt, det var ju klart att man ställer upp och hjälper till i sidana lägen. Resan blev väl kanske något dyrare men det var väldigt sköna dagar i Bernerkastel-Kues. Vi vandrade och cyklade och åt och drack. Och vilade. Det var i näst intill förbjudet att prata jobb.

Höst, dags att skörda. Ärligt talat blir det andras odlarmöda jag njuter av. Idag var det torgmarknad och jag släpade hem kassar med grönkål, mjölksyrajäst vitkål, surdegsbröd och mycket annat godis. Nu ska det nämligen ske, jag ska börja mitt nya nyttiga liv. Yogan början nästa vecka så det är lika bra att ta steget fullt ut och vara matnyttig också. Och på kvällarna kan jag sitta i växthuset och snaska vindruvor medan jag mediterar och eldar i kaminen. Kan det bli nyttigare?

Om att skriva blogg Varför gör man det? Ja mest för att det känns lite ensamt här i skogsbrynet ibland och ofta för att ställa frågor rakt ut i etern. Hur beskär man Physalis? T ex. Eller för att berätta något som jag själv har funderat över och fått svar på, slitna tumleder t ex. Hela den bloggen handlar ju om höger tumled , problemen, operationen, diskussionen med försäkringskassa och läkaren och återtåget till jobbet. Men får jag några kommentarer, nej det är sällan och jag undrar varför. Själv är jag väldigt pigg på att kommentera andra. Jag vet ju att ni är där, jag har sett er, Ha! Dvs jag kan se i besöksstatistiken i vilken stad mina läsare finns. Alltså sitter jag här och undrar om det där gänget i Bromma, vilka är det, och Örebro. Att jag har ganska många besökare här hemikring är ju en sak men Kanada, Brasilien, Turkiet och Moskva förvånar mig lite. Ja varför bloggar man?

Att hinna med sommaren och andra omöjligheter Än är vindruvorna inte alldeles färdiga men helt ätliga, jag nallar lite och gästerna smakar också. Än så länge är det inte så svårt att avstå men jag vet att det blir bättre nästa vecka, måtte det bli lite sol, lite mera sommar. Sommaren snubblade iväg med en väldans vart och jag hann inte riktigt med. Som vanligt. Vi skulle ju hälsa på kusinerna, vännerna från Tyskland som har stuga i grannbyn, vi skulle ha gjort så mycket och jag skulle ha skrivit i bloggen och mailat och städat i uthusen och på vinden. Men jag har i alla fall målat i farstun och lagt om stengången, dvs se till att den blev renoverad med markduk och stenmjöl. Jag är ju en svag och bräcklig liten tant som inte ska utsätta mina lilljevita små händer för tungt arbete. Det var i alla fall oslagbart argument när jag fick diverse karlar att fixa till gången. Snart ska det prunka både timjan och smultron i kanterna

Oj vad händer med vindruvorna, håller de på att ruttna? Det kan inte vara möjligt, varför blir de mörka? Javisst ja! De ska ju bli blå, De håller på att mogna!! Ja ursäkta amatörens okunnighet, förra året fick jag åtta-nio vindruvor så jag är inte så rutinerad i detta med vindruvsodlandet. Jag tyckte jag var väldigt brutal när jag tog bort varannan klase och knipsade av entusiastiskt växande grenar. Jag bad om ursäkt hela tiden. Nu är det massor med klasar men de flesta har några fruktämnen som den inte utvecklat. Det verkar ganska normalt det också. I höst ska jag gräva bort humlen som står intill uthusväggen och blir uppäten av små gröna larver vartenda år. Där ska jag sätta en vinstock som förhoppningsvis klarar att bo mot sydväggen.

Undrar om inte semesterdagar går fortare än arbetsdagar. Plötsligt började maken prata om hjortron, jag sneglade mot hallondjungeln. Jag brukar gömma mig där när det är dags att ge sig ut på myrarna. Det är blött och klafsigt på myrarna och jag kliver ju alltid ner i något hål och får vatten i stövlarna. Det är mygg och knott och broms och solen gassar om det inte spöregnar. Jag har aldrig njutit av ett väder som varit behagligt på myrar. Maken åkte till hjortronmyren och jag plockade hallon. Det är lika mycket vitaminer men mindre kärnor i hallon. Visserligen fick jag borrelia i hallonhäcken i fjol men det kunde jag nog fått på myren också. Men nu är det dags för blåbär. Att plocka bär är inte min favoritsyssla. Men jag drog på mig stövlarna och åkte med ut i skogen. Det fanns väl inte sådär väldigt mycket men vi fick ihop varsin liten hink. Men jag hade spanat in andra möjligheter. Längre upp på berget såg jag en skåpbil och några figurer som plockade bär. Energiskt. Jag gick dit

Jo jag sa att jag har fått semester, men jag har glömt hur man gör. Känner mig mest som en utramlad binnikemask. Om du förstår. Blek och utan styrsel i tillvaron. Det är inte riktigt så att jag saknar jobbet men jag har förstått att jag måste göra mig nya rutiner. När jag har torkat golven ska jag ta en bok och lägga mig i en vilstol i skuggan och lägga boken över ansiktet och vara otillgänglig för världen. Det är väl så man gör på semestern va? Kanske jag kikar upp ibland och ser hur vindruvorna sväller

Det fatta några par... Midsommaren kom och försvann med en faslig fart och alla glada trevliga tjänstvilliga ungdomar for vidare i världen. Jag tappade räkningen på hur många som kommit ätit sovit och gjort ett handtag när dussinet var passerat. De blev rutinerade majstångsresare i alla fall, både i fäboden och hemma i byn. Lista på To-Do var lång och jag hade inga förhoppningar om att allt skulle bli gjort. Men luckan till källargluggen under verkstan snickrade Björn till. Den skulle ha gjorts för tio år sedan. Elin fotograferade och mätte upp 60-talskläder så nu finns det chans att jaglägger upp dem på Tradera eller bloggen , äntligen.

I går kväll hade vi klädbytarparty. Det går till såhär, dvs det brukar gå till ungefär såhär. Vi samlas hemma hos någon som plats och speglar. Vi har med oss mat, dryck och så kläder som vi inte bantat oss i trots både vilja och ambitioner. Jag hade eldat i växthuset så det var varmt och skönt trots att regnet strilade, vi pratade om tillväxt, i samhället alltså. Tillväxt, 0-tillväxt eller är det möjligt med minustillväxt. Sedan avancerade vi in i huset och började packa upp våra kläder, mina, dottern och sonens avlagda/kvarlämnade/överblivna fanns redan på plats. Vi provade och ojade oss: – Ska du verkligen göra dig av med den här som är så fin?? – Men titta jag kan ha dina byxor, och du som är så smal! – Åh vilket tyg, får jag ta den här och sy om den? – Men den där långkjolen kan du ju kapa i lagom längd så har du en jättefin kjol. Osv. Alla gjorde fynd, alldeles gratis. Resten kommer att hamna hos Läkarmissionen så småningom. Men jag misstänker att ett gäng studenter kommer att gå

Ryggskott var en ny erfarenhet, lite genant att yogafröken får sådana krämpor men kanske inte så konstigt med mitt snedsittande jobb. Och det var på gång ett tag innan det plötsligt hände och jag förstod plötsligt varför det heter ryggskott. Maken hjälpte mig hem och dagen därpå fick jag komma till en läkare som är läkare till vardags och chiropraktor (?) på fredagar. Annelie heter människa och guvälsigne henne. Vilken förmåga! Visserligen kved jag när hon vred mig i korkskruvsform och gnällde rätt ordentligt när hon vek ihop mig. Men nu är det bra. Jag ska aldrig mera fuska med yogan. Nu ska jag börja träna ordentligt igen och sedan ska jag gräva i trädgården, det har ju blivit ogjort av ovan nämnda skäl. Nu är jag lite lat konvalicent och ligger i växthuset och eldar i kaminen medan regnet smattrar på taket. Tänk vad livet kan vara underbart!

Olsson har nog dött Eken alltså, den visar inte tillstymmelse till livstecken. Å andra sidan grävde jag upp en rönn ur stenröset i fäboden och planterade den här hemma. Den tvärdog också, trodde jag men året därpå hade den väl funderat på saken och nu står den där och växer. Eken kanske också funderar och eftersom ekar växer så långsamt så kanske den tänker långsamt också. Jag får väl stå ut med den där pinnen ett tag till. Vinet visar en nästan opassande livsglädje. Undrar om det är bra med så många klasar? De sitter ju så tätt så jag vet inte var jag ska klippa och om det ska ske nu.

Tolv dagar senare, vinrankan tänkte inte länge, det växer så man får hålla sig undan för att inte få en lian i skallen, nästan. Den växer nog en centimeter om dagen, minst. Det är ett par tre blomklasar på varje skott, det är nog lite för mycket, när ska man ansa och frisera så att den har kvar så mycket den orkar med? Någon som vet??

Nu är det sommar, tror jag i alla fall. Goda vännen från handelsträdgården om och hade med sig proffsplantor. Tomatplantor med muskler liksom. Och basilika som doftar så gott. Visserligen spöregnade det men det hindrade inte herrarna från att åka på auktion, med släpvagn. Det är ett osvikligt sommartecken. Tack och lov så kom de tillbaka med tom släpvagn. Det är inte flera saker vi behöver.

Det tar sig Vinrankan har överlevt och knopparna börjar fundera på att utvecklas till blad. I höstas hade den brett ut sig över hela växhustakets 12 kvadrat och i vinter klippte jag ner den så det bara blev en pinne på 1,5 meter kvar, och några grenar. Jag sa Förlåt! varje gång och klippte och det verkar som om den har förlåtit mig. Den franska dragonen kommer också tågande segervisst ur jorden, jag var väldigt imponerad ända till en odlare på jobbet sa att Äsch sånt där ogräs går inte att utrota. Nähä, då slapp jag vara glad över det då. Nu har jag i alla fall burit ut förvånade pelargoner och ett helt gäng physalisplantor till växthuset. Återstår att se om jag lyckas baxa ut den stora moderplantan. Den är ganska omfångsrik nu och den behöver komma ut men jag tror jag väntar lite till.

Nejmen titta vad som kommer här! Kan det vara lilla vitlöken som tittar upp. Hur går det, klarar den minusgrader? Det vore ju rysligt kul om det gick att odla vitlök här på tundran.

I livsrummet ska det naturligtvis hantverkas. Annars är det ju inget liv. Nu är min hand i stridsdugligt skick igen, eller stickdugligt är det nog. Lagom till denna återerövrade funktion började väninnan rensa ut i sitt barndomshem. Där fanns det garn, mamman var väverska och textilkonstnär och det fanns säckvis med Bergå filtgarn, mattgarn, ryagarn, grovullsgarn mm. Detta finns nu i min verkstad och jag hjälper henne att avyttra det så gott jag kan. Garnet på bilden är kanske en tiondel av garnberget. Dessutom fanns det mängder med kläder från 50-60-talet. Handvävda ylletyger, välsydda modeller med klädda knappar och prydligt handsydda knapphål. En bit textilhistoria. Men var ska vi göra av det?

Amalfikusten i Italien Vi tog ledigt från opålitligt väder och åkte till Amalfikusten tillsammans med åtta vänner. ÅK DIT !! Vi bodde i Nerano några mil från Sorrento. En fin liten by som turisterna verkar ha missat. Det gamla klostret som vi bodde på var riktigt fint och maten var toppen. Den söta värden var tjänstvillig och sa hela tiden att det var No Problema! Han fixade allt. Trädgården var full med citronträd och det var varsågod och ta. Det finns många vandringsleder härs och tvärs och bedövande vackert. Och vi vandrade och njöt. Vesuvius bevakade oss hela tiden och det gick att göra utflykt dit också. En morgon traskade vi ner till lilla hamnen (=bryggan) och tog båten över till Capri och där var ännu vackrare. I Pompeji var det väl kanske inte så vackert men väldigt intressant. Självklart hade alla i gänget olika intressen och vi drog iväg i spridda grupper åt olika håll och så träffades vi på kvällarna och försökte övertyga varandra om vilken som haft bästa utflykten.

Igår var det solsken, vägarna var rena från snö och is, våren hade kommit och livet lekte. Idag blev det ett bryskt uppvaknande med en dm nysnö som ingen bett om. Mulet och ruggigt. Inget fika i växthuset. Den här snön kan inte vara en restorder så troligen är det en felleverans. Men som svärmor säger; Vi ska vara glada att det kommer ner av sig själv, tänk om vi hade fått lov att skotta ner det. Jajaja.

Den perfekta marsdagen. Solen lyser, fem grader varmt, snön rinner av taken och det är så mycket vår det bara kan. Förmiddagsfika i växthuset, äntligen! Fyra unga hantverkare kom och vill titta på mitt garnlager. Jag råkade köpa ett garnlager för ett par år sedan. Snacka om bristande impulskontroll, det är snudd på svart bälte i shopping. Den unga väverskan tog det hon behövde, killarna (smederna) betraktade skrothögen med visst intresse och jag gräddade våfflor. Efteråt fikade vi i växthuset och då insåg jag att det finns en växthuseffekt till. Ljuset, värmen och luften i kombination med trevligt sällskap gör att endorfinerna väller fram och man bara mår så bra. Lugnet och harmonin spred sig och vi satt där och log lyckligt. Så skönt att vinter är över, snabbt glömmer vi den.

Tö i flera dagar, det är nästan så man faller framstupa när man öppnar ytterdörren, det brukar ju vara en massa kyla som tar emot. Och plötsligt hade snön åkt av taket helt utan min insats och när solen lyser uppstår det en liten växthuseffekt inne i växthuset. Det blir nästan kortärmat varmt. Det blev det i fjol i alla fall. När jag kom hem på eftermiddagen och solen fortfarande lyste måste jag ju kolla och jag pulsade ut och försökte öppna dörren. Det gick inte, dörrskrället hade frusit fast. Det kändes väldigt snopet.

Det blir bara mer och mer och växthuset försvinner snart under snön. Kommer taket att hålla under snön när det börjar töa? Jag har tagit massor med skott från physalisen och planterat några och försöker hålla fingrarna i styr. Man ska inte plantera förrän vasaloppet är över. I år är det i alla fall snö så det räcker.

Det sås frön lite varstans. Lilla B är i full gång. Jag vill vänta lite. För det första så är det praktiskt att vänta till efter Vasaloppet, att ha huset fullt med plantor och tillfälliga arrangemang känns bökigt om det kommer nattgäster. Och en del plantor ränner iväg så de knappt blir flyttbara om jag sår för tidigt. Jag väntar till Efter Vasaloppet, här i trakterna pratar vi inte om jul och midsommar, här är det Efter Vasaloppet och Efter Älgjakten. EV och EÄ ramar dessutom in odlingssäsongen så det känns logiskt att vänta med sådden till EV. Dessutom har jag stora planer på nya grönsaksland, maken skruvar oroligt på sig när jag pratar om inramade upphöjda odlingsbäddar – och hans lastpallar får jag inte ta. Och inte vill han klippa gräs mellan odlingsbäddarna heller, sa han. Men när han fått höra resten av min plan så blir han lugnare. Det ska vara markduk och bark mellan mina prunkande grönsaksland. Det blir helt mycket mindre att klippa. Det gäller bara att få till det.

Det ljusnar, idag sken solen och en envis fågel tjatade: Tjusigt-tjusigt.tjusigt. Visst var det tjusigt. Jag skottade mig fram till växthuset och frågade vinrankan hur vintern varit, den svarade inte, jag tror den sov. Hoppas den klarat vintern, det har varit mycket kallt länge. Det är nog tveksamt hur det gått med vitlöken också, ja det visar sig väl men det är nog mycket som gått åt i vinter. Jag tvivlar på att kaprifolen överlevt, den står lite illa till på norrsidan av farstun. Men physalisen har varit inne hela vintern och skjuter skott för glatta livet, Men när jag planterar skotten som fått rötter så vissnar de ner och dör. Vad gör jag för fel? Är det för tidigt?

Januari, solen segar sig upp över horisonten, den är faktiskt upp en kvart längre nu. Kallt, kallt, varmvattnet har frusit. Jag har ont i handen efter operationen och kan inte göra så mycket. Jag traskar omkring i huset och plockar vissna blomblad och räknar avlidna pelargoner. Eldar i vedspisen. Physalisen är still going strong, den har slutat blomma och ägnar sig åt att bilda skott istället. Den står vid ett fönster och tittar ut mot växthuset. När jag vattnade den idag så sa den att den längtade ut dit men den gillade inte allt det där vita. Vi var väldigt överens om det och vi funderade lite på hur vinrankan mår, den ska ju klara -36 och det har varit -30. Lite längre fram ska jag plantera physalisskotten så jag har något att ta med till växtbytarträffen Det gillade Physalisen och menade att den hade alldeles för mycket att ta hand om. Vi får väl hjälpas åt. Nu ska jag bara överleva värken, kylan och sjukskrivningen och sedan ska allt bli så bra så bra.