Nu har jag blivit pensionär.
Det är ett mycket stort steg i livet, faktiskt. Men inte firar vi det inte. En del nyblivna pensionärer tycker att det är riktigt hemskt och får t o m kris och deppar alldeles förfärligt.
Sån är inte jag.
Vi har inte några ceremonier när vi kliver ut ur arbetslivet och inte när vi kliver in heller förresten. Möjligtvis skulle studentexamen vara en ceremoni in i vuxenlivet, men knappast i arbetslivet.
Om man blir pensionär från ett jobb så kan det bli avtackning med tårta (som pensionären eventuellt får fixa själv) och så får man veta att man betytt så mycket för verksamheter och egentligen är oersättlig. Har det varit en kort anställning så får man en present, t ex en ängel i någon form, vanligtvis att hänga i fönstret. Jag har en hel flock efter diverse avslutade projekt och nedlagda verksamheter.
Och nu har jag alltså blivit pensionär, jo jag har fyllt år också men det var en bisak, ett administrativt datum som ledde till pension.
Det innebär att jag
aldrig mer leta jobb
aldrig mer behöver författa en ansökan
aldrig mer utstå en anställningsintervju
aldrig mer behöva leva med osäkerheten om jobbet blir förlängt en månad till
aldrig mer argumentera för att projektet ska fortsätta i den ena eller andra riktningen
och framför allt aldrig mer utstå arbetsmarknadens regelverk.
Visserligen jobbar jag fortfarande för glatta livet, men bara när jag vill. Just nu håller jag på att lämna över jobbet till två trevliga kunniga ungdomar som ska ha eftermiddagskurser på
museet. Kom och tälj din egen smörkniv eller fläta en mossborste eller vad de nu hittar på. Det ska bli kul att vara med på slöjdkurs.
PS Idag var jag in på min gamla arbetsplats Arbetsförmedlingen och var lite odräglig. Dom har anställt mig två gånger och gjort mig arbetslös lika många gånger. Nu berättade jag att dom han hälsa arbetsmarknaden att det är slut mellan oss, arbetsmarknaden och mig. Och så berättade jag att solen skiner och det är sååå skönt ute. Hehehe DS